Tystnad får mig att må bra

Ibland blir det plötsligt helt tyst i huset. Då märker man hur skönt det verkligen är med tystnad. Jag behöver det för att må bra.

Tystnad och en kopp kaffe är allt jag behöver just nu. Ibland märker man inte kaoset som virvlar runt både innan för och utanför skallen. Inte förrän det blir helt tyst. Jag befinner mig i sommarstugan, insvept i en filt på soffan.

J har åkt bort en sväng med bilen för att sköta ett ärende och katterna är utomhus och njuter av den svala skogsluften. Jag tänker inte ens sätta på musik som jag ofta gör. Istället får jag försöka njuta av kylskåpets surr och mitt kaffe.

Den senaste veckan har jag faktiskt jobbat hårt med både Lungan i stormen och Vardagssaker. Har haft massor på gång. Mycket tekniskt tråkjobb, men också kreativt designjobb. Jag har till exempel skapat ett alfabet fyllt av blommor som man kan skriva ut och färglägga, och kanske till och med rama in.

Jag fick också fart och skrev ett informativt inlägg om hälsoångest som du kan läsa här. Tycker det är ett väldigt intressant ämne som jag själv har mycket problem med.

Färgläggningen har jag själv skrivit att är ett bra sätt att komma till ro. Kanske jag själv skulle pröva att följa mina egna råd också? Känns som att jag inte har haft tid att tänka på avslappning på sistone. Inte förrän nu, då det plötsligt blev helt knäpptyst här hemma.

Värderar tystnad högt

Tystnad är nog en sak som jag värderar högt. Jag har svårt för bakgrundssorl som tv:n eller radion som står på i onödan eller folk som pratar bara för att de är vana att babbla på. Tomt innehållslöst pladder har jag svårt att orka med.

Är ingen hejare på att småprata heller. Jag föredrar djupare och meningsfulla konversationer där man ger varandra vettigt utbyte. Där man faktiskt tar sig tid att lyssna på vad den andra säger, ta till sig det och fundera över vad man vill svara på det. Om det ens behövs svaras på.

När jag och J var ute och gå i skogen tidigare idag pratade vi om just det här med att prata och möta folk. Jag frågade om det är något fel på mig när jag helst bara vill gå i skogen, för där möter man inte en människa. Det är så skönt att bara få vara på stugan, mitt i skogen, helt bortkopplad från omvärlden.

Saknar inte småpratet

Jag frågade J om jag är konstig som inte längtar efter att få prata med folk trots att vi så länge har varit ganska så isolerade på grund av coronan. Men J tyckte inte alls det var konstigt, för vi är likadana på det sättet. J har nog lättare för att småprata eller till och med storprata med folk än jag, men han trivs bäst för sig själv. Eller kanske vi ska säga på tu man hand.

Om någonting så har coronan fått mig att bli lite mer medveten om vad jag saknar och inte saknar. Jag saknar inte att stöta på folk eller att småprata med dem. Inte saknar jag heller att gå på evenemang, fester, pubar och liknande. Inte för att vi gjort det förut heller. På grund av livets omständigheter och våra personligheter lever vi ganska mycket ifred för oss själva.

Mina föräldrar träffar vi ändå mycket. Och jag har kontakt med vänner via Internet. Så det är på inget vis som om jag inte skulle ha ett socialt umgänge. Bara lite annorlunda. Men jag trivs såhär.

Något jag saknar lite

Det jag kan sakna lite är att någon gång äta ute. Det var ett litet vardagsnöje vi hade, speciellt under de kyligare månaderna då man inte har så mycket att göra. Jag insåg att jag faktiskt saknade att gå på en stor höstmarknad som ordnas i en stad inte så långt från oss. Där brukade vi handla hemgjorda saker som mat och hantverk. Det brukar alltid vara en mysig höststämning på den marknaden. Men inte är det som om jag skulle tycka synd om mig själv för att den nu i år inte ordnas.

Sen saknar jag årets största händelse för mig, en irländsk festival som ordnas en gång om året. Eftersom irländsk musik är min största hobby så ger festivalen mig bränsle för hela året. Det är inte bara konserter, utan mycket kultur och föreläsningar och workshopar att gå på. Men inte tycker jag synd om mig själv för att inte det heller ordnas.

Jag tror att livet med kronisk sjukdom på sätt och vis har gjort mig härdad. Jag är mera beredd på besvikelser och avbokningar. Det är ju inget roligt, men man kan ta det lite mer som en vuxen människa. Just nu är det som det är. Det kommer bättre tider igen.

Mycket gnäll i onödan

Jag blir ganska så förvånad över hur vuxet folk går an på sociala medier om hur synd och jobbigt det är för att dom det här året har missat några grejer. Men före dom ens har hunnit märka allas ledsna smileys på den statusen har dom lagt ut något nytt om något annat skojigt evenemang som dom är på.

Ibland undrar jag när vuxna människor blev så barnsliga. Men jag antar att dom alltid har varit likadana, och att det finns av dom i mängder. Dom har bara fått ett forum att uttrycka sig genom idag. Vi har väl en värld att tänka på just nu. Då får man bara försöka svälja att man inte fick gå på det där ena evenemanget man sett fram emot och gå vidare.

Hur är det med dig? Har du märkt av mycket onödigt gnäll det senaste halvåret? Tycker du också om att njuta av tystnad?