Dags för en liten uppdatering igen. De senaste veckorna har varit eländigt jobbiga. Jag har sprungit på blodprover, eller rättare sagt släpat mig till labben. Jag har hostat upp mängder med slem i varierande otrevliga färger och ännu är det tydligen inte slut.
Tack och lov har jag en lungläkare som jag kan ringa till när som helst. Vi började med en antibiotikakur som inte hjälpte. Den starkaste man kan få på i pillerform. Sen fortsatte vi med slemprover eftersom mina infektionsvärden var förhöjda. Eller i alla fall CRPn som var 33. Låter inte mycket för en vanlig människa. Men jag har blivit intagen på sjukhus med 20 i CRP också.
Mest har jag legat kraftlös och hostat på soffan. Hängt upp och ner för att tvinga upp slemmet. Haft panikångest för att det har varit tungt att andas och känt mig hopplös.
Idag är eventuellt en lite bättre dag, eftersom jag klarar av att skriva den här texten. Jag fick provsvaren från bakterieodlingen idag. Den visade ingenting speciellt. Bara en blandad flora som alla människor normalt har. Alltså konstaterade min läkare att jag har någon form av virus. Och att jag hostar så mycket slem är för att mina bronker inte mår bra. Dom har inte mått bra sedan alla operationer som jag genomgick för åtta år sen.
Det jag själv kan göra är att blåsa i mina a-kapella (ett redskap för att få upp slem). Och blåsa många gånger varje dag. Det gör jag också, men vissa dagar bara orkar jag inte. Sen är det förstås viktigt att försöka undvika virus genom att undvika vissa offentliga platser och tvätta och sprita händerna hela tiden.
För ett par dagar befann jag mig en stund på en offentlig plats och jag använde ett munskydd, eller ska man kalla det en typ av andningsskydd, för första gången i mitt liv. Det kändes konstigt. Jag kände mig väldigt obekväm. Ville inte att folk skulle stirra. Men ändå vill jag att folk ska stirra. För det kanske får någon att fundera.
Folk går vanligtvis omkring och snorar och hostar och nyser rakt ut, och rör i vad som helst utan att tvätta sina händer. För få friska människor fattar vad det innebär för någon som har nedsatt immunförsvar eller nedsatt lungfunktion att de står 10 meter ifrån och nyser rakt ut. Tusentals viruspartiklar flyger runt och förpestar luften. Den sjuka känner hur skräcken väller fram. Vad fanken ska man ta sig till nu? Ska man släppa sin varukorg och fly ut så fort som möjligt? Eller ska man riskera att bli allvarligt sjuk av en förkylning, kanske ligga på sjukhus en vecka eller flera och sedan repa sig i flera månader?
Nästan ingen förstår konsekvenserna av att vistas sjuk bland andra människor. Eller väldigt få förstår. Tänker också på folk som för sina sjuka ungar på dagis, där det finns barn som åker direkt in på sjukhus om de får magsjuka eller något annat hemskt virus. Men varför skulle man bry sig förrän man själv är i samma situation?
Därför kändes det bra att gå omkring med andningsskyddet. Låta folk stirra. Låta folk förstå att en så liten sak som en nysning kan göra stor skada åt andra. Och då menar jag inte bara åt sådana som jag. Jag menar människor med reumatiska sjukdomar som äter immunosuppressiva läkemedel. Folk som äter kortison. Äldre, gravida och sen då förstås människor med riktigt allvarliga sjukdomar. Liksom var och varannan människa.
Igår råkade jag faktiskt se en ung pojke med sin mamma som gick genom ett parkeringsgarage i ett köpcenter. Han hade ett andningskydd på sig. Vi åkte bara för att hämta en sak och jag satt bara i bilen. Då kände jag mig på något vis stolt över att jag också hade vågat mig ut med en starwarsliknande mask över fejset. Nästa gång kanske jag kommer så långt att jag vågar stirra folk i ögonen.
Idag gick jag in i en kiosk för att hämta ut en bok som jag väntat länge på att få läsa. Det var ingen annan i affären än jag och en annan kund vid kassan, en kvinna i 40-års åldern kanske. Hon hostade ordentligt rakt ut framför kassabiträdet. Jag stod paralyserad en bit längre bort och funderade på vad jag skulle göra, men jag hämtade ut paketet snabbt ändå.
Så konstigt att man reagerar som om man skämdes för att man är sjuk. Själv är jag ju den som förespråkar att våga visa och prata om sjukdomar med andra människor. Det är verkligen inte lätt! Kände mig som en utomjording med masken. Kanske jag innerst inne tyckte att jag gjorde något fel. Eller att folk skulle tycka att jag är en idiot som vistas ute bland smittor. Att jag egentligen skulle må bättre av att sitta inburad i min lägenhet. Vilket jag gjort sådär 95% av dygnet ända sedan sommaren.
Någon annan som gjort något liknande?
Jag har svår ansiktssmärta som blir ännu värre av vind, kyla, regn, snö, prata, tugga, svälja osv. På sommaren klarar jag mig oftast med stora solglasögon och 1-2 stora sjalar lindat runt huvudet. Tänk Greta Garbo/50-tals-stil. Men på hösten/vintern/våren har jag tjocka ansiktsskydd som täcker hela ansiktet. Folk stirrar, barn frågar (vilket är lättare och skönare att hantera än vuxnas blickar) och jag skäms, fast att jag vet att det inte ska spela någon roll. Jag ser ut som de upptäckare som gör expeditioner till nordpolen. Och det är för att ta mig till bilen 10 m bort likaväl som att gå och lämna/hämta på skola och förskola…
Vad jag vill säga med den här lilla uppsatsen är att jag förstår vad du känner angående andningsskyddet. Jag är stolt över dig och lovar att bara du låter det ta den tid du behöver så kommer det att, kanske inte alltid kännas bättre, men iaf att bli lättare.
Var rädd om dig!