Mitt år som kroniskt sjuk i coronatider

mitt coronaår
Bild av Pernilla Bergman / Lungan i stormen

Sedan våren har jag inte skrivit något om corona. I alla fall inte vad jag minns. Det ska jag inte göra nu heller, men jag tänkte berätta lite om hur mitt liv sett ut sedan dess att viruset började härja.

I våras förändrades ju en hel del i världen. Här i Finland gjordes ingen riktig lock down, men vi gick in i undantagstillstånd eftersom viruset spred sig fort och ingen visste vilka konsekvenserna kunde bli. Skolorna stängdes, gränserna stängdes, restauranger fick bara servera take away, folk jobbade mycket på distans. Och i ungefär en månad avgränsade man huvudstadsregionen eftersom den största smittan fanns där.

En lugn sommar

Det ledde till att läget ganska snabbt lugnade ner sig och vi kunde ha en så gott som normal sommar här. Allt hade öppet som vanligt. Man fick träffas i hur stora gäng som helst. Det ledde ju såklart till att många tänkte att läget var lugnt igen och att faran var över, trots att det bara var tillfälligt. För sen öppnade ju landet sina gränser igen.

Folk började flyga till högriskländer och struntade i karantänsrekommendationerna när de kom tillbaka hem. Det ledde till att karantänen efter resa till högriskländer blev obligatorisk och myndighetsövervakad.

Resandet och alla konserter och evenemang ledde sakta men säkert till att fallen som länge hade varit mellan 0 och 1 om dagen började öka igen. Och nu i och med alla studiefester befinner vi oss igen i en liknande situation som i våras. Vi har cirka 200 nya fall per dag.

Nya restriktioner till hösten

Nu när vi vet mera kommer vi inte gå in i undantagstillstånd om vi absolut inte måste. Restriktionerna kommer att vara regionala eller lokala. Vi har en corona app som åtminstone 40 % av befolkningen använder. Den varnar om man befunnit sig i närheten av någon som smittats med corona. Men man måste ha varit nära den personen i 10 minuter och ha bluetooth på i mobilen för att det ska fungera. Hittills har appen varit till hjälp. De flesta som får varningar från appen går och testar sig och de som får positiva resultat lägger in en kod i appen.

Läs mer:
Spännande fakta om er som läser Lungan i stormen

Nu rekommenderas alla ha munskydd i landet på offentliga platser. Många är förstås skeptiska och det gnälls en hel del. Men förhoppningsvis lugnar gnället ner sig snart.

Medan andra har fått en liten paus från coronan under sommaren har vårt liv fortsatt ungefär som det var under våren. Jag hade både tur och otur när jag fick lunginflammation och blev inlagd i slutet av maj. Då var läget lugnt här. När jag skrevs ut i början av juni öppnades restauranger och barer igen. Hela min sommar har gått åt till att försöka repa mig från lunginflammationen.

Fortsatt handla mat via nätet

Sedan våren har vi handlat vår mat via nätet och hämtat ut våra beställningar i papplådor från vår lokala matbutik. Det gör vi fortfarande. Mina mediciner har vi fått uthämtade direkt till bilen. Det är en bra tjänst som apoteket erbjuder. Men på sommaren när vi inte hade några nya fall kunde J hämta medicinerna inifrån apoteket som vanligt.

Själv har jag inte gått in i en enda butik sen kanske i februari, före vi visste om corona. J har skött alla våra ärenden om man har behövt gå in i en butik. Men vi har försökt undvika det så gott det går.

Vi har inte heller träffat några andra människor än mina föräldrar som också är i riskgruppen och min farmor. Jag har enbart haft kontakt med mina vänner och min syster via internet. Men det är ungefär som livet normalt brukar vara med min kroniska sjukdom.

Läs mer:
FPA godkänner inte mina studier

Några små undantag

Ett undantag gjorde vi på midsommarafton då vi utomhus på avstånd träffade mina gudföräldrar och åt grillmat. Ett annat undantag gjorde vi mitt på sommaren när vi tog vår lilla båt och åkte in till centrum och hämtade grillmat till båten från en restaurang.

I augusti hade jag också min årskontroll på lungpolikliniken. Då var läget ännu lugnt som tur. Så jag kunde gå på mina kontroller och träffa min läkare.

Under hela sommaren fram tills nu har vi vistats på stugan. Vi har beställt vår mat från butiken och vi har inte träffat någon annan än mina föräldrar, om det inte har gällt något jobb där J har behövt hämta eller föra någon sak. Men det har också skett på ett säkert sätt.

Har klarat oss bra trots allt

Så här har alltså vårt år sett ut hittills. Jag har vistats hemma förutom sjukhusbesöken. Det kanske låter konstigt att säga men förutom all oro och den hemska lunginflammationen så har det känts ganska skönt. Jag har inte börjat längta otroligt mycket efter att gå på evenemang, besöka affärer eller restauranger. Jag har inte ens haft ett sug efter att träffa folk.

Förstås beror det också på att jag mått väldigt dåligt det här året och mår fortfarande dåligt. Det började rinna tunt slem från mina lungor får ungefär ett år sen. Inte förrän jag fick kortison att inhalera i augusti har det lättat. Jag har varit fullständigt kaputt hela året.

På något vis kanske mitt liv med kronisk sjukdom förberett mig inför coronan lite. Eftersom jag varit sjukskriven i så många år har jag anpassat min livsstil enligt det. Då menar jag inte att jag är tillfreds med att inte orka eller kunna göra saker. Det är inte lättare att må dåligt och vara sjuk bara för att man har en lång erfarenhet av det. Psykiska problem har jag så det räcker och blir över. Oro och sömnsvårigheter är min vardag.

Läs mer:
Veckans läkarbesked

Kronisk sjukdom har förberett mig

Men det jag kanske har är någon form av uthållighet i svåra situationer. Inte för att man har något annat val, men jag är van vid att hantera besvikelser. Jag förstår att livet inte alltid blir som man tänkt sig, och jag vet hur det är när motgångar avlöser varandra. Ovisshet och ångest är ett tema i mitt liv. Något som jag kämpar med varje dag.

Jag förstår att majoriteten inte är vana vid en livssituation som min. Inte tycker jag heller att man ska förringa folks psykiska problem. Vi upplever coronasituationen olika. Men nog tycker jag att det finns chockerande många själviska människor. Att tycka synd om sig själv för att man just nu inte kan göra precis vad man vill känns på något vis så futtigt för mig.

Det är självklart att vi inte kan göra precis som vi vill och leva precis som förut i en såhär extraordinär situation. Vi får alla göra avkall för mänsklighetens bästa. Det handlar ju ändå om människoliv. Men det är svårt att riktigt förstå för dem som inte drabbas personligen.

Nu ska jag avsluta min coronautläggning och försöka njuta av det sköna oktobervädret.

Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *