Den sjukliga sjukdomströttheten

Den ständiga tröttheten är något av det jobbigaste med att vara sjuk, förutom själva sjukdomen förstås. Men tröttheten är för tillfället det som förlamar mig mest. Den har pågått i så många år nu. Och sedan jag bröt ihop helt och hållet både psykiskt och fysiskt för snart tre år sen så har tröttheten blivit ännu värre.

När det var som värst prövade jag många olika sömnmediciner. Jag hade inget annat val eftersom jag inte sov en blund utan dem då. Nu för tiden klarar jag mig någorlunda med melatonin. Men om jag vet att det ska hända något följande dag är det fortfarande nästan omöjligt att sova. Och ju tröttare jag är, desto svårare är det att somna.

Energilös trots lång sömn

Morgonen är alltid värst. Då går det inte att få liv i mig. Förmiddagar är ungefär lika svåra. Det är oftast först på eftermiddagarna jag klarar av att ens ta mig upp ur sängen. Jag kan inte ens minnas när jag senast skulle ha vaknat upp en morgon och känt mig någorlunda mänsklig. Inte ens om jag sovit en tio timmars natt känner jag mig pigg. Jag är aldrig i närheten av något man kan kalla för pigg.

Har jag sovit sex timmar fungerar jag inte. Då sitter jag hela dagarna på en stol och mår dåligt, samtidigt som hela min kropp ångar. Jag blir också väldigt ångestfylld då. På sju timmar kan jag överleva, men det blir ändå en fruktansvärd dag. Åtta timmar är möjligt att jag klarar mig på, men då är jag väldigt trött och måste sova längre följande nätter. Tio timmar passar mig bäst, men jag vaknar ändå dödstrött.

Läs mer:
En julhälsning från Lungan i stormen!

Läs också sjudomströtthet lika jobbigt som själva sjukdomen

Piggnar till på kvällen

Oftast sitter jag och lider ända tills klockan 21 på kvällen ungefär. Då börjar jag känna mig lite mer mänsklig och har eventuellt lite extra ork att göra saker. Som till exempel att skriva, måla, handarbeta, gå ut och gå eller spela datorspel. Sen håller den så kallade piggheten i sig till kanske i sig till ett eller två på natten.

Har jag otrolig tur somnar jag före klockan tre. Det har faktiskt hänt mig för ett par dagar sen. Det kändes otroligt. Oftast somnar jag ungefär klockan tre, men fyra eller fem är inte alls ovanligt. Och kommer det en natt då jag somnar klockan fyra eller fem hjälper det inte hur länge jag än sover. Följande dag är jag fullständigt zombifierad.

När man måste orka

Det värsta är att jag måste hitta ork till vissa saker. Det finns ju mycket jag vill göra. Jag vill leva så normalt jag kan. Jag måste motionera, om inte för annat så för mina lungors skull. Nån gång vill jag träffa folk, och nån gång vill jag kanske laga mat, åka och hälsa på någon eller gå i affärer. Det är så enormt irriterande att jag måste tvinga mig själv till allt. Hela kroppen spjärnar emot. Redan tanken på att resa mig från skrivbordsstolen kräver en enorm mental kraftansträngning.

Läs mer:
Några sjukare veckor

Att ständigt behöva fungera i vardagen när kroppen känns som bly, ögonen ser suddigt, slemmet flödar, man har influensakänsla och man känner att man när som helst skulle kunna lägga sig ner på marken och bra sova. Det är det jävligaste.

Läs också sjukdomströtthet kan inte jämföras med vanlig trötthet

Mer än bara sömnbrist

Det är inte bara extrem sömnbrist. Det är värre. Det är kroppen som är energilös, och ingen batteriladdning tycks hjälpa. Inte gör det saken bättre att jag är lite anemisk heller, och har varit i många månader. Jag har faktiskt börjat med järntabletter för några dagar sen och hoppas att kunna börja känna någon liten förändring snart.

Två andra saker jag gjort är att jag börjat sova med tyngdtäcke och minskat kortisonet lite igen. Tyngdtäcket är jag väldigt nöjd med hittills. Vissa nätter har jag sovit sju timmar i streck, vilket säkert är det längsta jag sovit på många år. Jag kan skriva mer om tyngdtäcket i ett annat inlägg. Hur det går med kortisonminskningen vet jag inte heller. Men förhoppningsvis går det bra.

Hur klarar du av den sjukliga tröttheten?

*Bild av AlessandroPhoto via Canva

Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela

2 kommentarer

  1. Hej Pernilla! Tack för er intressanta sändning om Coronavirus och också annat. Tycker det är så positivt att höra dej och också Johan prata om allt möjligt. Du verkar så mycket piggare nu och så verkar ni så överens. Är ni alltid så där harmoniska. Önskar er god fortsättning inte långt från er, på Björnmossevägen. Sköt om er!

    1. Hej och tack för kommentaren! Jag är piggare på många sätt. Kanske mest det att jag mår psykiskt bättre och orkar vara lite mer positiv. Lungorna krånglar ändå väldigt mycket, men försöker motionera och leva “som vanligt” så mycket jag kan och orkar. Jag och Johan kommer bra överens 🙂 Vi träffades via gemensamma intressen. Tror det är en bra sak att ha mycket man kan och vill göra tillsammans. För det mesta är vi väl ganska harmoniska, men nog kan vi också bli irriterade på varandra nu och då som alla andra 😉 Hoppas du också har det bra!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *