Ett livstecken från mig

trötthet
Bild av Lee / Canva

De senaste månaderna har det varit helt omöjligt för mig att ens skriva en rad. Huvudet har sagt stopp. Ångesten har varit för stor och den enorma tröttheten har gjort mig totalt utmärglad på alla tänkbara sätt.

En del av utmattningen beror säkert på oro för att bli smittad av corona, eller att någon annan ska bli det. Men mest beror den på att jag är sjuk hela tiden ändå. Jag har konstant problem med bronkiter. Bröstkorgen är spänd som ett järnbälte och luftrören känns uppsvullna och tjocka. Tiden går åt till att försöka göra andningsövningar och röra på mig. Men oftast orkar jag bara sitta och göra ingenting speciellt.

Ångestattackerna har varit värre och kommit oftare under det senaste året. Men nu de senaste månaderna har dom blivit snäppet värre och resulterat i hysteriska attacker på nätterna. Jag tror att jag håller på att förlora förståndet helt. Hjärtat bultar, jag svettas, tankarna är nattsvarta och allt känns hopplöst. Men ändå reder det upp sig till dagen på något vis. Jag är förstå fullkomligt dränerad på energi och jag kan känna mig livrädd nästa dag efter en hysterisk ångestattack, men jag har ändå kvar lust och inspiration till att göra kreativa saker.

Det är konstigt hur hjärnan fungerar. Kanske det som håller mig grundad på dagarna ändå är de sakerna jag har i mitt liv som är meningsfulla. I första hand familj och vänner som jag har kontakt med någorlunda regelbundet. Men också projekt som att skriva, handarbeta och skapa musik.

Click here to preview your posts with PRO themes ››

Problemet med mig är att jag ofta tar på mig allt för mycket. Livet som sjukskriven är inte lätt. Det känns ju på något sätt som om man är utanför världen, instängd i en egen bubbla. Folk runt omkring jobbar, sköter hushåll och ungar och springer än hit och än dit. Själv känner jag mig annorlunda och borttappad. Försöker skapa en mening och en trygg vardag, trots att den inte är som andras.

Jag tror att jag ofta gjort mig skyldig till att överkompensera på något vis. När mitt liv står stilla försöker jag desperat åstadkomma något. Jag vet inte ens själv vad. Varför kan det inte vara tillräckligt att bara vara? Det måste ju vara tillräckligt. Konstiga tankar man har. Men jag tror att flera sjuka kanske känner igen sig i dem.

Livet kan inte få bli ett prestationsprojekt. Inte för mig. Det går ju bara inte. Jag kommer fortsätta må dåligt år efter år om jag inte kan acceptera att jag duger som jag är. Bara genom att finnas. Sen finns det ju förstås saker man önskar sig och saker man vill göra. Det är bra. Jag tänker fortsätta att göra saker jag tycker om, och jag ska försöka att byta ut en del helt onödiga mörka tankar mot lite vettigare och ljusare tankar.

Click here to preview your posts with PRO themes ››

Jag har också börjat prata med psykolog igen, vilket känns väldigt bra. Tyvärr blir det inte av så ofta på grund av tidsbrist, men bättre någon gång än ingen gång. Jag fick förslaget att börja skriva dagbok. Det har jag gjort många år av mitt liv och faktiskt mått bättre av. Kanske det kan vara ett sätt att hitta tillbaka till mig själv. Det är faktisk skrämmande att inte känna igen sig själv längre. Man undrar om man någonsin kommer att bli den samma igen.

Dagbok kan vara ett sätt att komma i kontakt med sitt innersta. Man kan sätta ord på känslor och tankar man kanske inte visste att man hade. Det kan kännas befriande. Som om de där malande tankarna och känslorna flyger ut ur skallen.

Jag tänkte också att jag skulle försöka skriva ärligare här på bloggen. Men den här gången ska jag försöka att inte också göra den till ett uppdateringsprojekt. Om jag tänker på att jag borde uppdatera så blir det ju bara pannkaka av allt. Jag måste skriva för att jag vill och för att ja har något att säga.

Artiklar vet jag inte när jag får ork och lust att skriva igen. Det kommer nog någon gång. Men jag har ju redan byggt upp en rätt så stor bank av artiklar om livet med kronisk sjukdom som går att läsas om och om igen.

Click here to preview your posts with PRO themes ››

Hoppas på att börja må lite bättre så småningom. Försöker acceptera att det kan ta väldigt lång tid. Jag har mått såhär katastrofdåligt ända sedan 2017. Samtidigt måste jag försöka acceptera att det också kan bli bättre. Det är det svåraste för mig. Känslorna av hopplöshet är ofta så överväldigande.

Men nu ska jag avsluta det här inlägget. Hoppas att du som läser mår så bra du kan under omständigheterna. Sköt om dig och lämna en kommentar om du vill!

Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *