Nu sitter jag här med min jag vet inte hur mångte starka antibiotikakur. Tror det är min fjärde på kort tid nu, om man inte räknar med iv-antibiotikan jag fick där emellan. Förstår inte vad som händer. Tycker det är så otroligt skrämmande att det bara håller på. Tankarna går onekligen till tidigare traumatiska händelser i mitt liv, som året jag blev opererad sju gånger innan saker redde upp sig.
Har inte kunnat ta min cytostatika på rekordlänge. Det har säkert gått minst en månad sen sist. Det är ju min huvudsakliga medicinering så jag hoppas verkligen på att inget hinner hända under pausen. Jag har åtminstone höjd kortisondos egentligen.
En annan sak som ger mig ångest är hur otroligt fort åren går. När jag tänker tillbaka på när jag först insjuknade känns det inte alls som så länge sen. Jag var 19 år när jag första gången började få allvarliga problem. Det var inte förrän jag var 25 år som min sjukdom till slut efter x-antal hälsokatastrofer som den bakomliggande orsaken upptäcktes. Då hade ju sjukdomen och alla operationer redan hunnit förstöra en hel lob av min högra lunga. Den är bortopererad ju. Så nu lever jag med crika 50% lungkapacitet och en lunga som bara jävlas hela tiden.
Jag trodde aldrig att jag skulle vara en person som skulle ha problem med ålderskriser. Men under de senaste två åren har det börjat kännas allt mer hopplöst. Jag har hittills tänkt att jag är så ung, och att saker hinner reda upp sig eller ända på några år. Gäller bara att ha tålamod. Men plötsligt är jag 35 år. Det är som om tio år har gått på nolltid. Och mycket har inte ändrat. Tvärt om. Nu har jag mera problem både fysiskt och psykiskt.
Ibland tänker jag på framtiden. Är det så här det ska fortsätta? Ska jag må dåligt från morgon till kväll och vara fullständigt energilös? Kommer det ännu en dag då jag orkar stiga upp och koka kaffe och fixa min egen frukost? Kommer det en dag då jag inte känner mig fullständigt överkörd och slut i hela min kropp? Ska jag ha infektioner precis hela tiden?
Kan det verkligen var meningen att man ska må skit den tiden i livet som man borde ha som mest energi och kunna göra det ena och det andra? Jag är så trött på att bara sitta på en stol och blunda och försöka orka med min slemtömningsövningar.
Ibland känns det inte som om mitt liv är på riktigt. Speciellt inte när man ser hurdana liv andra i egen ålder lever. Jobb, familj, hobbyer, hus, resor med mera. Säger inte att allt är så bra som det verkar med andra. Folk som är friska har det också kämpigt. Men för det mesta tycker jag att folk bara lyxgnäller. Eller så låter det i mina öron.
Det känns som om jag lever i någon sorts mellanvärld. Jag bara väntar på att något ska vända. Hoppas att jag ska kunna tänka på normalare saker och leva ett åtminstone lite normalare liv. Hur ska det bli? Det är en tanke som jag lever med varje dag och som jag har svårt att släppa. Men när man sitter på en stol dag ut och dag in och mår skit så är det lite svårt att hålla såna tankar på avstånd.
Och på riktigt, vart försvann 10 år av mitt liv? Känns som att jag var 20 år just. Önskar att livet hade varit mindre sjukdomsfokuserat när jag var yngre. Känns som om jag inte ens hunnit få tag på en tanke om nånting normalt. Allt har handlat om mina förbannade lungor och så fortsätter det.
*Bild via Canva av kieferpix
