Idag känner jag för att blogga lite. Tänkte passa på att berätta om hur det går med instanskrigen. Jag har ju i princip hållit på med samma kämpande ända sedan jag insjuknade år 2010, utan att komma någon vart.
Jag har i alla fall kommit så långt att jag släppt min ilska. Att ge av mina icke existerande kraftreserver till myndigheter lider jag bara själv av. Visst är det galet, för att inte säga idiotiskt hur man behandlas. Jag menar inte att jag godtar hur illa jag blivit bemött och att ingen instansmänniska bryr sig. Men jag tar det inte personligt. För sanningen är den att det inte är någon som har något emot mig. Ingen gör något mot mig personligen, utan det är så här de gör åt ALLA. Förutom åt några få lyckliga förstås.
Jag mår mycket bättre av att ägna så lite av mina tankar åt myndigheter och instanser som möjligt. Jag behöver så mycket lugn och vila jag bara kan få. När jag stressar så märker jag det genast på hur både det fysiska och psykiska måendet försämras.
Att jag är sjuk och arbetsoförmögen är det ingen fråga om. Det är bara fakta. Ingen instans kan längre få mig att tvivla på mig själv. Dom har ju aldrig ens träffat mig. Inte ens mina läkare har någonsin försökt säga åt mig hur jag borde må eller vad jag borde klara. Det skulle ju bara vara skrattretande dumt. Men på instanserna är det tydligen helt naturligt att man gör så utan att ifrågasätta.
Det viktigaste är i alla fall att jag vet hur det är. Och jag står på mig. Jag kommer att fortsätta fixa läkarintyg och ansöka om och om igen. Ända tills det förhoppningsvis lyckas. På arbetskraftsbyrån har dom redan insett det här och orsakar mig inga problem längre, tack och lov.
I mars har jag tid till min lungläkare. Då ska lungornas kapacitet och funktion mätas. Det har inte gått att göra undersökningen på ett par år på grund av min blodhosta. Men nu ska jag försöka, och jag är nervös. Hypokondrikern i mig sticker upp huvudet. Säger att allt bara har blivit sämre och bla bla bla. Suck alltså. Men det är nog ”bara” att ta mod till sig och göra det som måste göras.
Min läkare har i alla fall förståelse för att läget inte har ändrat under alla dessa år. Han sa att han kan skriva ett bättre intyg till mig. Det är något vi ska diskutera när vi träffas i mars. Jag oroar mig inte alls för det, för jag vet att han om någon har förståelse och kommer att ställa upp för mig. Det vågar jag ändå tro och skriva.
Det är galet att jag inte fått sjukskrivning för mina lungor som ju är det huvudsakliga problemet. Istället har jag nu i några års tid fått sjukdagpenning/rehabiliteringsstöd för mina psykiska problem. Det är ju igen långsiktig lösning. Jag kan ju inte gå omkring och tänka att jag måste vara psykiskt sjuk för att få pengar. Bara tanken är ju så stressande att jag mår sämre av den.
Nå, nu får det vara slut på det här instansfjanteriet. Jag hoppas verkligen att jag får ett ordentligt läkarintyg i mars. Sen försöker jag igen. Just nu tänker jag fokusera på trevligare saker. Som att solen skiner ute och att jag ska öva lite gitarrspel. Har tagit upp det igen efter många års paus.
Som omslagsfoto visste jag inte vad jag skulle välja. Så det blev ett foto på vårt eget monster Sickan, som nog vid det här laget längtar ut till sommarstugan. Själv har jag redan fått vårkänslor. Hoppas verkligen inte att det kommer nån snö i år, men sån tur har man knappast.
