Objudna gäster i hjärnan

Något av det allra svåraste för mig är att tackla min egen hjärna. Den babblar på för sig själv som en gammal pratsjuk kärring. Brusar på som myrkrig på en tv. Eller kanske mera som om någon skulle skruva fram och tillbaka för att hitta rätt frekvens på en radio. Jag skruvar och skruvar. Det kommer bara skräp och mera skräp, och där emellan fräser det till så att man håller på att förlora förståndet helt och hållet.

Det värsta är tankarna om att jag är värdelös. Att jag inte är mig själv. Att jag inte känner igen mig själv. Att jag är en bedragare. Att jag inte längre är till nytta för en enda människa. Att jag bara tär på allt och alla. Att jag inte tycker om mig själv alls.

Sen har vi förstås skräcktankarna. Min hjärna försöker få kontroll över en okontrollerbar situation, för allt den är värd. Den gissar och drar förhastade slutsatser, som blir till sanningar. Allt för att försöka fuska sig till kontroll. Men det är inte kontroll på riktigt. Det är bara en falsk känsla av kontroll.

Ska det här aldrig bli ens lite bättre? Blir det värre? Jag klarar inte av min egen hjärna mera. Jag bara lipar dagarna i enda, för att sen plötsligt få ett tafatt grepp i kragen och kunna skratta lite åt en tv-serie eller spela ett datorspel.

I somras låg jag på marken. Nu kryper jag framåt med blicken fast i marken och går in i väggen jämt och ständigt. Så känns det i alla fall. Att jag inte får någon kontroll på situationen stressar mig. Stress gör att man blir sjuk, vilket stressar mig ännu mera.

Emellanåt hälsar panikångesten på. Ganska ofta. Jag vet vem den jäveln är. Jag vet att han försvinner, men det är en lurig typ som kommer maskerad på olika sätt varje gång. Ibland som varulv, ibland som ett träskmonster och ibland som vampyr eller blodtörstig zombie.

Ibland har jag inte ork att se efter vem det är. Min hjärna säger åt mig att fly illa kvickt. Det är då jag sitter på soffan och håller armarna om mig själv medan jag skakar och tappar andan. Andra gånger fattar jag vad som är på gång, men har ändå inte ork att resonera med mig själv. Då går det likadant.

Som hjälp har jag lugnande tabletter och depressionsmedicin, och en sömnmedicin. Tack och lov för det. Utan medicinerna skulle jag inte orka. Men som du säkert inser när du läser denna text är det inte en komplett lösning på mina problem.

Jag kan ta mina lugnande piller för att slippa se spöken. Men ibland har dom ingen effekt. Speciellt inte om jag är fysiskt mera sjuk. Men tabletterna gör så att mina spöken blir mer genomskinliga ibland. Jag kan känna att det finns en chans för mig att gå rakt igenom dem. Förstå att det bara är spöken och inget annat.

Men sen har vi min kropp som spökar på riktigt. Rent fysiskt. Det jäkla spöket är där hela tiden och hittar på nya saker hela tiden. Ett spöke som finns på riktigt. Han lockar till sig sina vänner, som verkligen inte är välkomna. Sen kalasar dom på helt gratis i min starckars skalle.

Försvinn dumma spöke, för du finns inte! Det är väl så man ska säga? Jag kan säga hur mycker kloka saker till mig själv som helst. Men oftast känns det som tomma ord som min hjärna rabblar upp. Den del av hjärnan som fantiserar måste jag säga att gör ett fantastiskt jobb. Jag skulle säkert kunna bli rik på mina fantasier på något skruvat sätt.

Det är liksom som en evig kamp mellan förnuftet och galenskapen. Galenskapen har hittat till en stor konsertarena med hundratals högtalare och mikrofoner, medan förnuftet mumlar lite skamset för sig själv i en mörk liten vrå någonstans. Just nu är det förnuftet som skriver. Förnuftet ska skriva en minneslapp till sig själv om att alltid försöka komma ihåg öronpropparna.

Det känns som om det finns en enkel lösning på en del av mina problem. Det är liksom som att stå med öronpropparna i handen. Man vet att man borde sätta in dom. Men så kommer knäppgöken fram och intalar mig om att öronproppar kan vara livsfarliga, eftersom jag då inte kommer att höra när dom verkliga farorna är på kommande. Så står jag där som en idiot med öronproppar i handen och brända proppar i skallen som följd.

Det mest skrattretande är ju att jag kan skriva allt det här och förstå, utan att ta till mig. Att jag har en hel sida om livet med kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. En guldgruva med goda råd till mig själv och andra, men det kan jag inte ta till mig. Inte just nu i alla fall.

Det är fullt där inne i huvudet.  Jag försöker få ut skiten i den takt den kommer, men klarar det inte själv. Jag är fullständigt beroende av människorna omkring mig för att orka. Mina man och min övriga familj finns till för mig varenda vaken och sovande timme. Dygnet runt. Där har jag tur. Det fattar jag. Tänker på alla som inte har det så bra.

Sen finns det också ett till monster som stövlar på med skitiga skor, också helt gratis inne i min hjärna. Det är någon form av bitterhet. Ibland kommer tankarna helt spontant och ibland finns det en trigger. Som när jag råkar se på facebook eller instagram vad folk gör för vanliga saker. Eller när jag ser ut genom fönstret och ser någon som är ute och promenerar, eller någon som åker förbi med snöskoter på åkern.

Värsta är ofta när folk gnäller om ingenting. Det där som är ingenting för mig förstår jag att är en stor sak för dem. Men jag har ibland svårt att tycka synd om folk som till exempel pratar om hur tung dagen har varit. En dag som varit fylld med aktiviteter som de själva har valt att göra. Roliga saker också. Sen dyker en annan tanke upp. Varför unnar jag inte folk att leva gott? Är jag faktiskt så bitter? Jag antar att det är så det kan bli när man mår riktigt dåligt. Man irriterar sig på allt och alla.

Jag hade en diskussion med min man igår. Jag satt på soffan och frågade varför jag stör mig på folk så mycket. Varför stör jag mig till och med på dom som gnäller på att dom är sjuka, men som jag inte tycker att har lika stora problem som jag? Vi kom fram till att det är någon form av avundsjuka och att jag är ledsen. Skriver någon en status om hur förkylda dom är kan det ramla in hur många ”stackars dig som har det så tungt”-kommentarer som helst. Medan man själv på något vis tycker att det inte är någon som bryr sig om att man själv har det tungt. Att folk liksom har vant sig vid det där.” Nu håller hon på igen och gnäller om sin sjukdom i ännu ett blogginlägg. Att hon orkar.”

Men knappast stämmer det där heller. Det är väl mera det att folk inte vet vad dom ska skriva. Det har många sagt till mig. Men det finns inget magiskt man behöver säga. Det behöver inte vara något hurtigt och överdrivet. Man kan säga vad som helst eller inget speciellt. Om man vill. Man kan inte säga något fel.

Visst finns det saker man tycker man hört tusen gånger. Men jag tänker som så att vad det än är för typ av kommentar, bild, hjärta eller smiley så betyder det att personen vill visa omtanke. Och det är väl det som man törstar efter när man mår dåligt. Värme och omtanke. Att bli sedd när man känner sig som världens minsta varelse.

Ibland efter att jag skrivit ett blogginlägg som det här tänker jag faktiskt själv på hur det kunde bli såhär igen? Varför osar det av självömkan och negativitet? Borde jag inte försöka psyka mig till att må bättre? Tvångsmata mig med positiva tankar?

Det borde jag säkert. Sanningen är den att det gör jag alltid när jag kan, i viss mån. Men oftast hjälper det inte alls. Det är allt skräp som måste ut innan något lite gladare och lättsammare kan börja gro där inne. Och skulle jag skriva annorlunda just nu så skulle jag ljuga för mig själv och för alla som läser. Jag klarar inte av att vara falsk. Jag vill säga som det är bara. Och fastän det för många kanske låter som ett evigt tragglande så kan det kanske hjälpa någon annan som kan känna igen sig i min situation. Hoppas jag i alla fall.