Idag skulle jag ha varit i Tammerfors på den där fem dagars rehabiliteringen som jag har berättat om tidigare. Jag är dessvärre inte där. Och innerst inne visste jag att jag inte skulle klara av det nu. Som det är nu kan jag inte tänka mig att åka någonstans ensam i fem dagar och utsätta mig för diverse program. Det bara inte går.
Den senaste veckan har varit riktigt obehaglig. Jag tror att min sjukdomsutmattning har hunnit ikapp mig. Det har varit så mycket press på mig. Både press utifrån och press som jag själv har lagt på mig. Ibland är det som om jag glömmer bort att jag borde få ta det lugnt. Att jag inte behöver och framför allt inte kan arbeta som en vanlig frisk människa. Ändå tycks jag gå in i fällan gång på gång.
Jag har skrivit inlägg för Lungan i stormen nästan varje dag. Till och med när jag låg intagen på sjukhus i julas gjorde jag med hjälp av J både videoinlägg och en tidningsintervju med reumatikerförbundet i Sverige. Jag hade ”glömt” att avboka eller skjuta fram intervjun och när telefonen ringde vågade jag inte annat än att svara på frågorna. Hela tiden satt jag och hostade rött blod i en mugg och min röst var så hes att jag knappt fick ur mig ett ljud. Det är ju inte klokt att göra så, men jag är så van med att må dåligt. Hatar att hela mitt liv ska stanna upp hela tiden.
Den senaste veckan har jag fått klara signaler från min kropp och mitt huvud att jag gör för mycket och att jag tar för mycket stress. Det började med att jag skulle göra ett videoinlägg tidigare i veckan. Jag skrev ett enkelt manus med några ord om lungan i stormen och lite övrig information som jag ville förmedla. När J skulle trycka på rec satt jag bara tyst och stirrade på mitt papper, med ett fullkomligt blankt huvud.
Minuterna gick och huvudet blev bara tommare. Sen kom en massiv trötthetsvägg emot. Jag såg bara suddigt och vårt ljusgråa golv och våra vita väggar kändes som ett överexponerat kritvitt ljushelvete som jag inte kunde se på. Men jag satt kvar och kände mig utmattad och uppgiven. Förstod inte varför jag inte orkar och hur det kunde vara så svårt att säga några enkla meningar. Men det gick inte. Orkade inte öppna munnen. Istället blev allt till en konversation om livets mening och varför man överhuvudtaget ska göra någonting.
Efter flera timmar på en stol gav jag upp. Sen satt jag i trappan och grät medan J tröstade mig. Det vällde bara ur mig saker om hur orättvist jag tycker att mitt liv är och hur jag inte kan göra någonting som jag tidigare tyckt om på grund av sjukdomen. Mitt liv går ut på att sitta inne och ibland åka till butiken och handla, men jag orkar inget annat.
Ilska och tårar över den här förbannade sjukdomen som gör allt den kan för att suga ur livslusten ur en. Bredvid mig satt J, frustrerad och ledsen förstås. För han vill ju hjälpa mig men känner att han inte kan. Men utan honom skulle jag bli galen.
Följande dag var jag fullständigt kraftlös, apatisk och sjukdomsutmattad, en obeskrivlig sjuklig trötthet. Jag hade som plan att avboka rehabiliteringen men kunde inte förmå mig att ringa dit och prata finska. Det bara inte gick. Orkade inte. Så jag fick ta pappa till hjälp som ringde dit för mig när jag själv inte orkade. Krafterna hade bara sinat.
Senare på dagen gick vi ut. Jag kollade i postlådan och hittade tre brev till mig. Ett från läkaren, ett från folkpensionsanstalten och ett från skolan. Jag bara såg på breven och kände hur obehagskänslorna vällde upp inom mig. Satte mig i bilen och plötsligt fick jag en massa dubbla hjärtslag. Då fattade jag att jag är helt sönderstressad av allt. Mådde illa bara av att se på breven, men jag öppnade dem ändå och kollade vad det var, men jag läste dom inte.
Nästa dag mådde jag någorlunda på morgonen. Jag orkade till och med gå på mitt motionsband en stund för att försöka få bort slem från lungorna som jag kände att började samlas där igen. Sen skrev jag lite inlägg för Lungan i stormen och drack kaffe. Tänkte inte så mycket på allt det där andra.
Senare skulle J försöka lära mig lite ackord på piano som jag själv tog initiativ till. Men när jag skulle försöka så klarade jag knappt av att röra en tangent. Samma känslor av frustration och hopplöshet och elände vällde upp igen. Jag satt igen på en stol och bara stirrade och kände mig som om jag skulle bli galen. Så jag gick upp och satte mig i badkaret istället. Det enda som har en klart lugnande effekt på mig.
När jag satt där i badkaret och funderade för mig själv vad som håller på att hända med mig sade något i mitt huvud till mig ”Men vet du inte vad jag är? Känner du inte igen mig längre? Det är ju jag, ångesten från helvete!”
Ljuset började sakta gå upp för mig. Jag håller på att hamna in i en panikångestperiod på grund av för mycket press och stress. Det här är så bekant, men ändå så förvånande. Jag borde ju inte vara förvånad. Jag har varit med om det här i väldigt stressiga perioder i mitt liv förut.
En migränaktig ihållande huvudvärk har jag haft i två dagar också, och jag brukar aldrig ha huvudvärk, bara när jag är riktigt stressad.
Igår fick jag nästan en riktig panikattack. Vi satt i bilen och jag kände att jag höll på att bli galen. Att jag inte kände igen mig själv, att allt kändes overkligt och att något riktigt katastrofalt skulle hända. Det kom lite blod ur mina lungor och jag var säker på att jag hade kastats bakåt i tiden och att allt hemskt som hänt mig skulle börja upprepas. En hemsk känsla! Riktigt traumatiskt och omöjligt att beskriva.
Nu sitter jag här och förstår att jag måste varva ner. Det har varit allt för mycket för mig på de senaste sju månaderna. Nu har gränsen kommit emot. Fortsätter jag såhär så slutar det inte bra. Så nu ska jag försöka fokusera på att göra roliga saker och strunta i allt som alla instanser utsätter mig för. Det att jag inte får en lugn stund gör att jag mår psykiskt urdåligt. Jag frågar mig själv än en gång varför en sjuk människa ska plågas på det här viset?
Den psykiska hälsan kommer alltid i sista hand när man har en svår fysisk sjukdom. Det är inget man hinner fundera på eftersom grundsjukdomen tar så mycket rum. Det är allt man hinner fundera på, plus allt arbete som instanserna förutsätter att man ska klara av att sköta. Lite utbränning och depression är sånt som man förväntas kunna sköta med en armen bakom ryggen. Ingen tid för sånt. Nu tänker jag försöka ta semester i huvudet innan min depression tar över mig helt och hållet. För det är precis vad det här är. En helt vanlig depression kryddad med utmattning och panikångest.
