Tack för all omtanke från kända och okända! Det värmer så otroligt att ni visar att ni bryr er! Att jag orkar kämpa är tack vare er medmänniskor som visar att ni bryr er hela tiden.
Kategori: Blogginlägg
Igår satt jag uppe sent och skrev på ett brev till socialen. En sista desperat vädjan efter hjälp. Idag blev jag redan uppringd.
Alla ni som tjänar en månadslön, liten som stor, ni kan inte förstå hur absurt det är i mitt huvud. Inte att ni tjänar pengar, utan bara det faktum att man kan få så mycket pengar in på sitt konto, månad efter månad. Att någon betalar er för ett arbete som ni gör, och fortsätter att betala ut er lön med jämna mellanrum. Det är för mig helt ofattbart.
Jag förväntas leva på luft. Jag har ingen rätt till någon form av stöd. Inte ens stöd för yrkesinriktad rehabilitering (mina studier). Inga läkarintyg i världen räcker till eftersom instanserna har egna läkare som diktar ihop sina egna berättelser och gör egna beslut trots att de aldrig har träffat mig.
Nu börjar läget bli kritiskt igen. Jag har inga pengar och inga stöd och vet än en gång inte vad jag ska ta mig till. Då ska jag samtidigt ha studiemotivation. Var hittar man den mitt i all röra som aldrig tar slut?
När vi har det för bra förlorar vi världsperspektivet. Istället fyller vi våra tomrum med egoistiska oväsentligheter. Man kan helt utan eftertanke skriva om hur idiotiskt det är med vaccinering eller att äta margarin. Man lyckas alltid med att hitta en källa dit man kan kanalisera sitt hat och missnöje för att fylla det egna tomrummet. När man inte vet bättre. När man inte varit med om värre. När man har haft det allt för bra.
