Har du någon gång funderat på varför vi med kroniska sjukdomar ofta döljer dem så väl, eller varför vi ljuger om vårt mående och säger att vi mår bra när vi egentligen håller på att gå i bitar?
Sanningen är den att vi blir ofta blir anklagade för att låtsas vara sjuka, när vi i själva verket låtsas vara friska. Som kroniskt sjuk råkar man ut för många olika reaktioner när man berättar om sin sjukdom. Det här är några anledningar till varför vi håller tillbaka våra sjukdomar och försöker spela så normala som möjligt.
1. Personer som blir illa till mods
Trots att många av oss sjuka försöker undvika att ta upp våra kroniska sjukdomar finns det tillfällen då konversationer leder fram till just det. Ibland är folk nyfikna och frågar oss om våra sjukdomar. Man märker på dem att de går som katten kring het gröt, och när man sen berättar om sin sjukdom ser man hur de vrider sig inombords.
De har svårt för att hantera sina känslor och man får intrycket av att man orsakar dem stort lidande. De kan grimasera illa när man beskriver sina sjukdomsupplevelser trots att man försöker att tona ner det så gott man kan. Redan i början av berättandet ångrar man sig och avslutar snabbt och försöker släta ut det genom att säga att man ändå har det ganska bra.
2. De som inte är genuint intresserade av hur man mår
Det här är personer som i förbifarten för att vara artiga frågar om ens mående, men de hinner knappt lyssna på svaret innan de har gått över till nästa samtalsämne. I bästa fall får man ett “Ajdå, men hoppas det snart blir bättre”. I sådana situationer känner man inte att man har varken tillfälle eller lust att dela med sig av hur man egentligen mår. Man känner på sig att de inte är intresserade av att höra sanningen, så man ger det svar de förväntar sig att höra ”Jo det är väl okej med mig.”
3. Personer som inte bryr sig
De här personerna är nog ganska lätta att känna igen. När någon faktiskt inte bryr sig så känner man det. De för aldrig sjukdomen på tal. De är ofta oförstående när man sjukskriver sig eller ställer in planer. De frågar aldrig om hur man mår när man ses eller hörs. Det är som om sjukdomen inte skulle existera. De här är personer som man sällan orkar umgås med eftersom man känner att man måste spela frisk när man träffas, vilket är väldigt tungt.
4. De som tröttnat på att höra om sjukdomen
De här personerna kan säga det rakt ut. ”Nu räcker det med sjukdomsprat!”, ”Kan vi inte prata om någonting annat?” eller ”Måste du prata om sjukdomar jämt?” Ibland uttrycker de sig mera subtilt. De kanske suckar eller tittar ner i marken när man talar.
De har ingen förståelse för den kroniska smärtan och sorgen man genomgår som kroniskt sjuk. De tror att man har fastnat i negativa banor och att sjukdomen förvandlat en till en ältande pessimist. I sådana situationer lägger vi oftast locket på och tar inte upp vårt mående om vi inte måste.
5. Personer som pratar bakom ryggen
De här personerna spekulerar gärna i folks sjukdomar i fikarummet eller på stan när vi inte är närvarande. De sprider rykten om allt ifrån himmel och jord. De kanske påstår att vi är låtsassjuka, att vi använder vår sjukdom för att få vara lediga, eller så tycker de annars bara om att gotta sig i andras lidande.
Det kan vara personer som låtsas bry sig men direkt man vänder ryggen åt så börjar ryktesspridningen. Det är ofta frågan om personer som innerst inne är avundsjuka på oss av någon outgrundlig anledning.
6. Personer som friskförklarar oss
”Men du mår bättre nu va?” En ledande fråga som man ofta får höra som kroniskt sjuk. ”Skönt att se att du är frisk nu” är en annan klassiker när man har en bättre dag. Vad ska man svara på det? Man blir oftast stum av förvåning och allt slutar med att man säger någonting i stil med ”Jo…alltså det är nog lite bättre nu”. Mer hinner man inte säga förrän samtalsämnet avslutas och personen över går till något annat.
7. De som tror att allt sitter i huvudet
De här personerna kan säga något i stil med att ”Du måste tänka positivt och se framåt!” eller ”Du måste vara starkare!”. De är övertygade om att man inte skulle må så dåligt om man bara skärpte sig i huvudet. Det här gör att man som kroniskt sjuk blir väldigt ledsen.
Man vill ju inte uppfattas som en gnällig och eländig pessimist. På en arbetsplats kan ett sådant rykte ställa till med stor skada. Till slut inte vet man inte vad man ska göra, så man slutar helt enkelt med att prata om sin sjukdom av rädsla för att verka negativ.
Vi blir återhållsamma
Som kroniskt sjuk stöter man ofta på dessa personer i sin vardag. Det gör att man blir väldigt återhållsam med sin sjukdom. Det kan vara svårt att våga ta upp ämnet i början när man träffar nya människor. Man behöver tid för att känna efter vilka reaktioner man möjligtvis kan få.
Det krävs mod för att våga berätta, och det kan ibland leda till att man skjuter på det tills man plötsligt märker att det har gått för lång tid för att man ska kunna ta upp det på ett bekvämt och naturligt sätt. Så man fortsätter att låtsas istället. Det är sorgligt men sant.
Har du flera personlighetstyper att lägga till på listan? Känner du igen någon av dem? Lämna gärna en kommentar här nedan.
Du kanske också gillar
6 saker vi kroniskt sjuka önskar att du visste om våra liv
Men hur kan du bli så dålig av att träffa några vänner? Det kan väl inte vara så jobbigt? Jo! Det ÄR det. Det är därför jag gör det så sällan. Med kroniska smärttillstånd orkar man inte så mycket. Men det är tydligen väldigt svårt för vissa att förstå. 🙁
Jag förstår dig, och jag skulle aldrig ifrågasätta om någon sade att den har väldigt ont eller är för sjuk för att orka med saker vi andra tar för givna. Jag har gått igenom det mesta du beskriver som diagnosticerad med ADD och Aspergers, högkänslig personlighet och kroniskt deprimerad. Trots att dina plågor sitter i kroppen och mina sitter i själen så nickar jag igenkännande åt det allra mesta du skriver! Speciellt om hur illa man blir behandlad och nedvärderad på olika sätt, att bli ifrågasatt, missförstådd, misstrodd, hånad för sitt påstådda “annorlundaskap” (jag tänker att vi är väl alla annorlunda! Och vadå “annorlunda”, enligt vilken måttabell då? Hur är man när man är “annorlunda”? Att man klarar sig utan andras bekräftelse, gör det som känns rätt för en själv istället för att gå andras vilja till mötes, aldrig har fallit för grupptryck, står upp för sig själv, dissar de som inte gillar en precis som man är..?! Avundsjukan får folk att säga och göra vad som helst!) Jag har sår i själen pga hur andra har behandlat mig genom livet. Jag har uppmanats att ignorera, låta bli att ta åt mig, släppa alla dåliga minnen osv, så många ggr att öronen trillat av. Förstår de inte att det inte gör mindre ont när folk är elaka bara för jag får höra att jag inte ska bry mig och inte ta åt mig?!
Skulle kunna skriva en hel roman, sorry för att jag svävade ut med att beskriva min egen situation men jag har så mycket sorg, ilska och frustration i mig över hur jävliga människor kan vara!
Jag tycker verkligen inte att du eller någon annan ska behöva “spela glad”, “hålla tillbaka” etc bara för att det gör andra obekväma när du är ärlig om hur du mår och om sjukdomen! Om du upplever att det är ett lidande för de som frågar att få höra sanningen..jamen de får skylla sig själva om de frågar! Deras “lidande” står sig slätt i jämförelse med ditt! Kan förstå att du inte vill bli sedd som “gnällspik”, och att nån som konstant gnäller är jobbig, men det är ju inte detsamma som att vara ärlig om hur man mår! Du har rätt till dina känslor, att prata om dem och visa dem – punkt! Om andra inte klarar av det är det deras problem och då förtjänar de inte att umgås med dig! Snälla sluta låtsas för att vara andra till lags, det gör bara din sjukdom värre! Kram