Att låta kroppen vila eller njuta av livet?

njuta av livet som sjuk
Bild av Feverpitched / Canva

Hur ska man låta kroppen vila samtidigt som man ska se till att njuta av sitt liv som kroniskt sjuk? Hur hittar man en gräns som inte tycks finnas?

De flesta kroniskt sjuka känner igen känslan av att vara tudelad. Livet är en ständig balansgång på en väldigt tunn lina. Det krävs så lite för att man ska trilla av.

Vi nås varje dag av dubbla budskap. Samtidigt som man inte ska låta sjukdom förstöra sitt liv ska man se till att inte ta ut sig för mycket. Man ska vara snäll mot sin kropp och ge den vila på samma gång som man ska se till att leva sitt liv.

Hur går det ihop? De flesta kroniskt sjuka vet inte var gränsen går. Inte ens efter att ha levt hela sitt liv med en kronisk sjukdom vet man sin gräns. Det beror på att sjukdomar oftast är oförutsägbara, och att livet ständigt förändras.

En omöjlig ekvation

Det ärliga svaret är ju att det omöjligt kan gå ihop. Ena dagen orkar man mera och andra mindre. Ibland har man en vecka som är helt okej, för att sedan plötsligt drabbas av ett långdraget sjukdomsskov.

Det finns så många faktorer som påverkar vårt mående som man borde beakta. Är våra sjukdomar aktiva? Är det för varmt eller för kallt? Har vi sovit tillräckligt eller inte? Hur är det med det psykiska måendet? Gjorde vi för mycket igår? Vilka mediciner har vi tagit?

Läs mer:
Lyckotänket är inte för alla

Listan kan göras oändligt lång. Det blir till slut en omöjlig kalkyl. Dessutom är allting så individuellt när det gäller kroniska sjukdomar. Två personer med samma sjukdom kan ha helt olika symptom och leva helt olika liv. Det här är något som instanser tycks ha väldigt svårt att ta till sig.

Inga magiska gränser

Men frågan kvarstår ännu. Hur kan man leva med gott samvete när man inte vet var gränsen går mellan att leva sitt liv och låta kroppen vila? Många känner sig misslyckade för att de inte tycks hitta den där magiska gränsen. Den känslan kan man slänga ut genom fönstret, för misslyckad är det sista man är när man dagligen kämpar mot lömska sjukdomar.

Så till dig som är olycklig för att du inte ännu har lärt dig var din gräns går, glöm den. Det finns ingen exakt gräns. Den flyttar på sig hela tiden. Ingen dag är den andra lik. Du gör så gott du kan. Om det blir fel och du går över gränsen är det helt okej.

En onödig extrapress

Att alltid försöka sträva till att inte går över gränsen sätter en enorm press på dig som är kroniskt sjuk. Det leder till att det är svårare att njuta av det man gör. Att alltid oroa sig för att göra för mycket, eller att oroa sig för att man inte lever sitt liv tillräckligt sätter onödiga käppar i hjulen.

Läs mer:
Jag är inte stark

Nyckeln är att försöka njuta av stunden. Vi kan försöka planera och gissa var de osynliga gränsen går idag. Men när vi väl bestämt oss för att göra något så kan vi försöka göra det med gott samvete. Kanske kommer det ett bakslag, kanske inte. Men man tar det när det kommer istället för att sväva iväg högt upp bland orosmolnen.

Lättare sagt än gjort, som vanligt när det gäller livet med kronisk sjukdom. Men man kan i alla fall försöka att sluta beskylla sig själv för att man försökt njuta av sitt liv, eller att man bestämt sig för att låta kroppen vila.

Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *