Hur sover du som är kroniskt sjuk?

Många kroniskt sjuka har stora problem med sömnen. Kortison, depression, stress, oro är några exempel på saker som kan göra det omöjligt att sova. Många är tvungna att ta hjälp av olika sömnmediciner. Hur sover du? Klarar du dig utan sömnmediciner eller är dom livsnödvändiga för dig?

Sömn är verkligen en bristvara för många kroniskt sjuka. Själv lider jag av allvarliga och långvariga sömnproblem. Detta trots att jag i flera år regelbundet tagit medicin som ska hjälpa mig att somna.

Sömnproblemen man har som kroniskt sjuk beror på en massa olika saker. Många med autoimmuna sjukdomar behandlas med kortison, som är ett läkemedel som redan på låg dos kan göra en väldigt speedad. Själv har jag i flera år gått på en relativt låg dos kortison (10 mg), men redan den lilla dosen göra att jag har stora problem med att somna på kvällarna. Och på dagarna är det stört omöjligt att få en blund. Så jag kan på inget vis kompensera för en förlorad natts sömn.

Kortison påverkar sömnen

Kortison är på många vis en mirakelmedicin, men kommer tyvärr med många tråkiga biverkningar. Dålig sömnkvalitet, kraftiga humörssvängningar, obehagliga svettningar, osteoporos, förhöjd risk för diabetes och vätskeansamlingar som gör att man lätt går upp i vikt och får ett så kallat ”moonface”, det vill säga att man ser ut ungefär som en badboll i ansiktet.

Men inte bara alla möjliga typer av mediciner orsakar sömnproblem. Stress och depression är också två stora bovar bakom sömnproblemen som kroniskt sjuka lider av. Att leva i ständig ovisshet, bli tvungen att begränsa sitt liv, att inte kunna vara delaktig på samma vis som förr, att bli allt mer isolerad i sitt hem och att tvingas sluta med arbete och fritidsaktiviteter som man tidigare njutit av kan leda till djupa och långvariga depressioner för oss korniskt sjuka. Och sömnproblem är ett jättevanligt uttryck för depression.

Smärtan håller en vaken

Andra hålls vakna av smärta som inte ens går över med starka värkmediciner. Och lyckas man mot förmodan somna med ihållande värk och smärta får man knappast tag i någon djupsömn.

Många tar hjälp av olika typer av insomningstabletter, sömnmedicin och depressionsmediciner för att få tag i sömnen. Tack vare dessa mediciner får många tag i någon form av sömn som annars kanske skulle ha varit omöjlig att få tag i. Tyvärr påverkar många av dessa mediciner också sömnkvalitén negativt.

Den medicin som jag själv till exempel tar för att somna är egentligen en depressionsmedicin som på riktigt låg dos gör att man känner sig sömnig. Den ska hjälpa mig att på ett naturligt sätt få tag i sömnen. Men många typer av mediciner gör att man inte får någon djupsömn. Tablettsömn går helt enkelt inte att jämföra med naturlig sömn. Och själv har jag förlitat mig på mina tabletter i flera år.

Långvariga sömnstörningar

Jag önskar att jag skulle kunna bli kvitt dom. För dom hjälper ibland med oftast inte. Det är sagt att man inte ska bli beroende av den här typen av medicin som många blir av till exempel insomningstabletter. Men jag märker ingen skillnad. Tar jag inte tabletterna ligger jag oftast vaken hela natten.

På grund av mina långvariga sömnstörningar är jag också totalt utmattad på dagarna. Jag minns inte när jag senast skulle ha känt mig pigg. Varje dag är ungefär som att stiga upp efter att ha blivit överkörd av fem tåg minst. Mediciner tröttar också ut en. Men vad gör man när man inte har något annat val än att ta dom.

Jag kan lova att de flesta som är kroniskt sjuka och har problem med sömnen inte vill ta några extra tabletter i onödan, eftersom man oftast har mer än tillräckligt med mediciner för själva grundsjukdomen. Men för att överhuvudtaget kunna fungera ens lite som människor måste man ju göra vad man än kan. Så därför tar många kroniskt sjuka olika typer av mediciner som ska hjälpa till med sömnen.

Ytlig sömn

Själv sover jag ofta ganska ytligt. Jag har väldigt svårt att få tag i sömnen, oftast för att jag ligger vaken och oroar mig för något. Eller så har något hänt under dagen som min hjärna behöver bearbeta. Det kan vara riktigt små saker som får mig totalt ur balans. Som sjuk är man så känslig och har inga överloppskrafter för att bara låta saker rinna av en. Istället blir allt kvar i skallen och mal på nätterna i ända.

Att man som kroniskt sjuk överhuvudtaget klarar av att fungera efter många år av insomnia är helt otroligt. Förstår inte hur vi klarar det. Det borde inte vara möjligt.

Hur sover du om nätterna? Klarar du dig utan sömnmedicin eller är du helt beroende av dom som jag?