7 personer som får oss att dölja våra sjukdomar

dölja kroniska sjukdomar
Bild av Kzenon / Canva

Har du någon gång funderat på varför vi med kroniska sjukdomar ofta döljer dem så väl, eller varför vi ljuger om vårt mående och säger att vi mår bra när vi egentligen håller på att gå i bitar?

Sanningen är den att vi blir ofta blir anklagade för att låtsas vara sjuka, när vi i själva verket låtsas vara friska. Som kroniskt sjuk råkar man ut för många olika reaktioner när man berättar om sin sjukdom. Det här är några anledningar till varför vi håller tillbaka våra sjukdomar och försöker spela så normala som möjligt.

1. Personer som blir illa till mods

Trots att många av oss sjuka försöker undvika att ta upp våra kroniska sjukdomar finns det tillfällen då konversationer leder fram till just det. Ibland är folk nyfikna och frågar oss om våra sjukdomar. Man märker på dem att de går som katten kring het gröt, och när man sen berättar om sin sjukdom ser man hur de vrider sig inombords.

De har svårt för att hantera sina känslor och man får intrycket av att man orsakar dem stort lidande. De kan grimasera illa när man beskriver sina sjukdomsupplevelser trots att man försöker att tona ner det så gott man kan. Redan i början av berättandet ångrar man sig och avslutar snabbt och försöker släta ut det genom att säga att man ändå har det ganska bra.

2. De som inte är genuint intresserade av hur man mår

Det här är personer som i förbifarten för att vara artiga frågar om ens mående, men de hinner knappt lyssna på svaret innan de har gått över till nästa samtalsämne. I bästa fall får man ett “Ajdå, men hoppas det snart blir bättre”. I sådana situationer känner man inte att man har varken tillfälle eller lust att dela med sig av hur man egentligen mår. Man känner på sig att de inte är intresserade av att höra sanningen, så man ger det svar de förväntar sig att höra ”Jo det är väl okej med mig.”

Läs mer:
10 svåra aspekter av kronisk sjukdom

3. Personer som inte bryr sig

De här personerna är nog ganska lätta att känna igen. När någon faktiskt inte bryr sig så känner man det. De för aldrig sjukdomen på tal. De är ofta oförstående när man sjukskriver sig eller ställer in planer. De frågar aldrig om hur man mår när man ses eller hörs. Det är som om sjukdomen inte skulle existera. De här är personer som man sällan orkar umgås med eftersom man känner att man måste spela frisk när man träffas, vilket är väldigt tungt.

4. De som tröttnat på att höra om sjukdomen

De här personerna kan säga det rakt ut. ”Nu räcker det med sjukdomsprat!”, ”Kan vi inte prata om någonting annat?” eller ”Måste du prata om sjukdomar jämt?” Ibland uttrycker de sig mera subtilt. De kanske suckar eller tittar ner i marken när man talar.

De har ingen förståelse för den kroniska smärtan och sorgen man genomgår som kroniskt sjuk. De tror att man har fastnat i negativa banor och att sjukdomen förvandlat en till en ältande pessimist. I sådana situationer lägger vi oftast locket på och tar inte upp vårt mående om vi inte måste.

5. Personer som pratar bakom ryggen

De här personerna spekulerar gärna i folks sjukdomar i fikarummet eller på stan när vi inte är närvarande. De sprider rykten om allt ifrån himmel och jord. De kanske påstår att vi är låtsassjuka, att vi använder vår sjukdom för att få vara lediga, eller så tycker de annars bara om att gotta sig i andras lidande.

Läs mer:
Vad svarar man på frågan "hur mår du?" som kroniskt sjuk?

Det kan vara personer som låtsas bry sig men direkt man vänder ryggen åt så börjar ryktesspridningen. Det är ofta frågan om personer som innerst inne är avundsjuka på oss av någon outgrundlig anledning.

6. Personer som friskförklarar oss

”Men du mår bättre nu va?” En ledande fråga som man ofta får höra som kroniskt sjuk. ”Skönt att se att du är frisk nu” är en annan klassiker när man har en bättre dag. Vad ska man svara på det? Man blir oftast stum av förvåning och allt slutar med att man säger någonting i stil med ”Jo…alltså det är nog lite bättre nu”. Mer hinner man inte säga förrän samtalsämnet avslutas och personen över går till något annat.

7. De som tror att allt sitter i huvudet

De här personerna kan säga något i stil med att ”Du måste tänka positivt och se framåt!” eller ”Du måste vara starkare!”. De är övertygade om att man inte skulle må så dåligt om man bara skärpte sig i huvudet. Det här gör att man som kroniskt sjuk blir väldigt ledsen.

Man vill ju inte uppfattas som en gnällig och eländig pessimist. På en arbetsplats kan ett sådant rykte ställa till med stor skada. Till slut inte vet man inte vad man ska göra, så man slutar helt enkelt med att prata om sin sjukdom av rädsla för att verka negativ.

Läs mer:
8 vardagssysslor som är tunga för kroniskt sjuka

Vi blir återhållsamma

Som kroniskt sjuk stöter man ofta på dessa personer i sin vardag. Det gör att man blir väldigt återhållsam med sin sjukdom. Det kan vara svårt att våga ta upp ämnet i början när man träffar nya människor. Man behöver tid för att känna efter vilka reaktioner man möjligtvis kan få.

Det krävs mod för att våga berätta, och det kan ibland leda till att man skjuter på det tills man plötsligt märker att det har gått för lång tid för att man ska kunna ta upp det på ett bekvämt och naturligt sätt. Så man fortsätter att låtsas istället. Det är sorgligt men sant.

Har du flera personlighetstyper att lägga till på listan? Känner du igen någon av dem? Lämna gärna en kommentar här nedan.

Du kanske också gillar

6 saker vi kroniskt sjuka önskar att du visste om våra liv

Det är okej att gnälla

Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela

20 kommentarer

  1. Jodå, träffat dem alla. Så finns dom som kallar dig lat, du kan om du vill-typen.
    Dom som ser till att en redan slagen definitivt hålls slagen.

    1. Jag läste inlägget och blev så förbannad! Folk är helt otroliga. Kunde av någon anledning inte kommentera på ditt inlägg, men jag skickade ett privatmeddelande istället.

  2. Tack för det här inlägget! Läste din blogg redan före jag blev sjuk och gillar den verkligen. Efter att jag fått en diagnos på en antagligen i mångas ögon ganska mild ryggskada så känner jag igen mig i din text, trots att min sjukdom inte är kronisk (och hoppas inte den utvecklas till en kronisk ryggåkomma heller). Är långtidssjukskriven sedan några månader tillbaka. Har svåra smärtor i ben och rygg, tar starka värkmediciner varje dag. Ligger ibland på golvet och skriker och gråter för att jag inte kan röra mig eller komma upp. Ingen kan heller lyfta upp mig för det tar för ont. Måste alltid vänta ut smärtan, vilket ibland tar ett par timmar. Har ett fysiskt tungt jobb inom äldrevården så kan inte jobba nu, men får ta korta promenader varje dag för att hålla igång musklerna. Vissa dagar går det helt bra, vissa dagar har jag så ont att jag gråter när jag går och kommer sedan hem och kan inte röra mig. Känner verkligen på mig att mina arbetskamrater tycker att jag överdriver. Då jag mött dem när jag varit ute och gått tittar de snorkigt på mig och undviker att prata med mig. Blir så ledsen och önskar nästan de kunde se när jag ligger på golvet och gråter för att jag har så ont. Men de ser ju bara att jag är ute och går och tycker säkert jag bara ljuger för att jag vill vara ledig. Har hört dem prata om andra sjuka på samma vis. En hintade till och med om att jag kanske måste byta jobb i framtiden då jag tydligen har så dålig rygg. Min smärta blir värre värre varje vecka.

    1. Usch vad hemskt! Man blir både arg och ledsen av att läsa om hur du blir behandlad. Som om det skulle vara ditt fel att du har ont, som om du skulle vara en svagare människa. Och det där att hinta om att man sen ännu inte duger för sitt jobb är bara elakt. Jag känner igen mig så väl eftersom jag själv blev tvungen att sluta studera till sjukskötare eftersom det blev för tungt med alla lärare som också sade åt mig att jag ljugit om min sjukdom och ifrågasatte varför jag ens sökt mig dit. Jag kände hela tiden att jag måste bevisa sjudubbelt mera än alla andra på klassen att jag dög och var intresserad, medan andra som inte alls hade intresse för studierna och bara löjlade sig aldrig blev ifrågasatta.
      Så glad att du ändå kan finna lite tröst i min blogg! Tack för din kommentar, och styrkekram!

      1. Tack för ditt svar! Blev så glad och känner mig stärkt. Man måste säkert bara försöka få in i sitt huvud att jag inte är sämre än någon annan bara för att man är sjuk. Din blogg hjälper mycket i hur jag kan utveckla mitt tankesätt kring detta. Min familj och sambo förstår mig och både ser och förstår att jag inte överdriver. Snarare är det så dom du skriver, att man ofta försöker låtsas att man mår bättre än man gör. Jag vågar knappt gå till butiken en gång i veckan (min sambo kör mig och bär alla kassar) för att då kan ju andra tro att jag är frisk, fastän jag ju har ont hela tiden, också i butiken. Hemskt att det är så, även före jag själv blev sjuk var jag väldigt förstående mot andra som var sjuka och skulle aldrig kunna vara snorkig mot en sjuk kollega som jag mötte i t.ex. butiken. Man tycker ju att den normala reaktionen skulle vara att man känner medlidande mot en sjuk människa och vill att den skall veta att man respekterar dens sjukdom. Tyvärr träffar jag sällan sådana människor, särskilt mina kollegor är mycket kritiska mot alla som är sjuka och anklagar dom ofta för att överdriva. Tror att din blogg hjälper många kroniskt och långtidssjuka. Och de som inte har erfarenhet av att själva vara sjuka får förhoppningsvis bättre förståelse för hur det känns att vara sjuk och hur dåligt man ofta behandlas av andra. Nu har jag träffat en förstående läkare som tror på mig och försöker hjälpa mig. Hoppas de inom specialistsjukvården kommer att vara lika förstående. Nu blev det här en roman igen, men är så tacksam för att din blogg finns!

  3. tack för det här! :’) så på pricken. insåg även att jag borde backa ett par steg från ett par människor omkring mig. stor kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *