Det är helt okej att gnälla!

okej att gnälla
Bild av Cathy Yeulet / Canva

På sistone har jag läst en massa skriverier om hur gnäll är dåligt för hjärnan. Den brittiske författaren och affärsmannen Trevor Blake hävdar i en intervju med norska HMS Magasinet att hjärnans nervceller kan ta skada av bara av att lyssna på andras gnäll passivt i 30 minuter. Enligt honom ska man inte lyssna på gnäll alls eftersom det är smittosamt.

Jag håller med om att det är tröttsamt att lyssna på folk som gnäller om precis allt och alla. Gnäll om oväsentligheter som vädret, att maten inte smakar, folks dåliga klädsmak, att handdukarna är vikta på fel sätt och så vidare. Sådant gnäll kan jag själv tycka att är onödigt och jobbigt att lyssna på.

Är det för bjudet att gnälla när man går igenom något svårt?

Men hur är det för oss som på något vis har det tungt i livet? Vi som drabbats av kroniska sjukdomar eller andra hårda motgångar och sorger, får inte vi gnälla? Man får lätt det intrycket när man läser det som folk delar och skriver på sociala medier.

Gnäll är bara någonting som destruktiva och patetiska människor sysslar med. Det här nästan gått så långt att saklig kritik inte längre tolereras eftersom det uppfattas som om man är negativ och gnällig.

Läs mer:
Det är inte okej att vara sjuk när arbete utgör identiteten

När man är sjuk är gnället nära till hands. Själv känner jag att jag måste få gnälla. Jag bara måste få ur mig hur det stramar i lungorna, hur tungt det är att andas, hur ont jag har och hur dåligt jag mår. Det måste ventileras. Om jag inte får gnälla så bosätter sig allt det där jobbiga inom mig och bubblar och pyser tills det slutar med att jag exploderar av frustration.

Förpestar jag min familj med mitt gnäll?

Det är förstås inget som jag gnäller om för vem som helst, men inom familjen så blir det en hel del gnäll för att jag överhuvudtaget ska orka uthärda min kroniska sjukdom. Borde jag ha dåligt samvete för det? Borde jag bara lägga locket på och klistra ett fejkleende på mina läppar? Förpestar jag min familj med mitt gnäll?

Nej, det gör jag inte. Min familj har full förståelse för att jag dagligen behöver hantera mina frustrationskänslor. Mår jag bättre så blir det mindre gnäll, men mår jag sämre så kan det bli en hel del frustration som bara måste få komma ut.

Gnället fyller en funktion

Gnället fyller en funktion för de flesta som går igenom något tungt. Man ska inte förminska andras lidande genom att förbjuda dem att berätta ärligt om hur jävligt det faktiskt känns. Därför väljer jag att umgås med människor som har förståelse för hur jobbigt mitt liv ofta är. Om jag inte får gnälla mår jag dåligt. Och jag tänker inte ha dåligt samvete för hur en sjukdom som jag inte kan rå åt påverkar mitt psykiska mående.

Läs mer:
Vad "jag är trött" betyder för kroniskt sjuka

Det är helt okej att gnälla när man har det tungt och mår dåligt! Därför finns det ju också så många stödgrupper på sociala medier för folk som lider av olika sjukdomar. Vi behöver folk som lyssnar och förstår att vi mår bra av att gå och panta på alla svåra känslor. Och visst mår man bättre när man har fått säga sitt? Så släpp ert dåliga samvete och gnäll på om era sjukdomar! Men kom också ihåg att uppskatta det ni har som faktiskt är bra!

Källa: http://kvalitetsmagasinet.se/se-upp-for-gnall-pa-jobbet/

Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela

3 kommentarer

  1. Åh så bra att läsa! Jag håller med till större delen, men samtidigt så är jag en sån person som väldigt många gnäller till och om man då inte blir “tillåten” att gnälla tillbaka så blir det ju väldigt jobbigt efter ett tag. Men gnällandet känns som att det handlar om samma sak som det mesta annat – man måste ge och ta för att det ska bli en bra balans 🙂 Lyssnar jag på dina problem idag bör du vara redo att lyssna på mina imorgon, så att säga ^^

  2. Bra skrivet! Vad skönt att du har en förstående och tillåtande familj, många får inte ens vara sig själva inför familjen! Jag undrar om du känner till något om vart jag kan vända mig för att bli kontakt/stödperson/sällskap åt någon med kronisk sjukdom? Jag har ADD och Aspergers och många dörrar är därmed stängda, myndighetspersoner m fl har sin uppfattning klar innan de ens träffat mig.. Jag är i stort sett bannlyst från arbetslivet. Men jag har mycket att ge som medmänniska och vän till någon som lider och inte har någon att prata med och som inte får någon förståelse från allmänheten! Jag har gått igenom det mesta, och av nån konstig anledning får jag andra att må bättre trots att jag själv ofta mår skit. Jag är bara mig själv, men det kanske är det som är grejen? 😊 Om du vill får du gärna svara på min mejladress! Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *