Hur mycket kan eller får man som anhörig lägga sig i en kroniskt sjuk människas liv? Det är en mycket svårbesvarad fråga som vi behöver diskutera mera.
När en familjemedlem eller nära vän insjuknar i en kronisk sjukdom påverkas båda parterna inom relationen. Det kan vara väldigt psykiskt belastande att vara den som står maktlös vid sidan om den sjuka. En fråga som många anhöriga ställer sig är hur mycket man egentligen ska lägga sig i?
De flesta anhöriga önskar ju att de kunde göra något för att hjälpa personen som är sjuk. Att inte kunna göra något alls medan den sjuka lider både fysiskt och psykiskt känns fruktansvärt. Därför lägger sig många anhöriga i den sjukas liv och vardagsbestyr lite för mycket. Detta kan i värsta leda till att den sjuka personen känner sig omyndigförklarad och misslyckad och sjunker in i en depression.
Finns inget rätt eller fel svar
Det finns inget rätt eller fel svar på den här frågan. Allt varierar från person till person och från relation till relation. Insjuknar man till exempel som ung och har föräldrar som på grund av ängslan tar över och kontrollerar den ungas liv lite för mycket kan det bli mycket svårt för personen i fråga att frigöra sig och börja sitt eget liv. Ingen vill känna sig beroende av sina föräldrar när man är 30 år och borde få pröva sina vingar. Det kan till och med kännas som en stor skam för den unga om föräldrarna inte uppmuntrar till ett självständigt liv trots en jobbig sjukdom.
Samma sak kan gälla för äldre personer som insjuknar. De flesta har levt hela sina liv självständiga, men när de behöver hjälp för att klara vardagen lägger sig deras barn i, ofta lite mera än vad som skulle behövas. Det kan kännas förnedrande för många äldre personer att förlora beslutanderätten över sitt eget liv. Samtidigt känner många äldre sjuka att de inte har något annat val än att göra som de blir tillsagda, eftersom de är beroende av hjälpen.
Hur vet man när man lägger sig i för mycket?
För det första så måste man vara väldigt lyhörd. Man kan som anhörig börja med att höra sig för vad personen behöver hjälp med istället för att gå på autopilot och ta över minsta lilla vardagsbestyr. Även som sjuk behöver man få röra på sig och känna att man fortfarande har ett eget liv och att man behövs. Det är viktigt att komma ihåg det här när man ”lägger sig i” en sjuk människas liv. Den sjuka har ofta skuldkänslor på grund av att de inte känner att de kan återgälda alla tjänster. Som sjuk måste man också få känna att man räknas och att man är till nytta.
Det är ju faktiskt så att det är personen som är sjuk som ska få något ut av din hjälp, inte tvärt om. Om du som anhörig mest hjälper till för din egen sinnesfrids skull kanske du måste ta ett steg tillbaka och fundera på till hur stor nytta din hjälp egentligen är.
Det finns många olika sätt som man kan hjälpa till på. Det beror ju på person och situation. En del personer kanske inte vill ha eller behöver så mycket hjälp i hemmet, men däremot kanske de behöver hjälp med att komma ihåg vad läkaren har sagt och ordinerat. Eller så kan det vara precis tvärt om. Andra kanske behöver hjälp med tunga hushållssysslor men klarar av sina sjukhusbestyr helt själva.
En del behöver inte hjälp med praktiska saker men vill gärna prata av sig. Andra vill inte prata alls och är tacksamma för hjälp med praktiska saker. Och om den sjuka personen mår psykiskt bättre av att betala dig för små tjänster så måste du också förstå och respektera detta.
Var lyhörd
Det gäller att vara väldigt lyhörd. Och om du är osäker på hur mycket hjälp din sjuka vän behöver kan du alltid fråga. Om det är frågan om en sjuk vuxen människa är det han eller hon själv som gör sina egna beslut om hur mycket och hurdan hjälp som behövs, och detta måste man som anhörig respektera.
Det finns också situationer som är väldigt knepiga då sjuka personer inte själva inser att de är i behov av hjälp. Det här kan ofta hända när det är frågan om någon som plötsligt insjuknat och levt hela sitt liv självständigt, eller när det är frågan om en väldigt ung person. I sådana situationer är det väldigt svårt att veta hur man ska gå till väga. Man ska inte vara för påstridig. Förr eller senare kommer en kroniskt sjuk person att komma till insikt om att lite hjälp kan vara till väldigt stor nytta, men den hjälpen får absolut inte påtvingas.
Mår en person psykiskt väldigt dåligt kan det vara nödvändigt att lägga sig i mot personens vilja. Eller om personen är i stor hälsofara. Men också här måste man vara väldigt försiktig.
Vad anser du om det här? Hur mycket ska man som anhörig lägga sig i?
Jag är kroniskt sjuk, men har väldigt svårt att be om hjälp av någon annan än min man. Jag vet att mina vänner, föräldrar, barn och systrar gärna skulle vilja hjälpa mig om de kunde, men jag har så svårt att blotta mig så och visa hur fruktansvärt lite jag egentligen kan och orkar själv. Känner också skuld både inför mina föräldrar och mina tonårsbarn, eftersom jag är den som borde hjälpa dem och inte tvärtom! Min man har det väldigt tufft, om han tar beslut om små eller stora saker utan att fråga eller rådgöra med mig så känner jag mig omyndigförklarad och att han inte räknar med mig längre, men när han inte tar egna initiativ och beslut så blir jag arg och säger att jag inte har energi till att planera och bestämma allt nu som jag gjorde förr!
Tack för din kommentar! Jag förstår dig. Det är inte lätt att visa hur sårbar man egentligen är. Men du borde inte behöva känna skuld och du har all rätt i världen att bestämma över ditt eget liv, hur sjuk du än är.
Det finns fullt friska människor som ständigt ber sina vänner och anhöriga om hjälp med det ena och det andra (allt från att bygga terrasser till att sköta barn eller ställa till kalas), men jag har aldrig varit sån. När jag blev sjuk var jag så fruktansvärt envis att jag inte ville ta emot någon hjälp. Maken jobbade dubbelt för att kompensera min halverade inkomst så han orkade inte heller riktigt med hushållet.
Till slut spårade jag ur och kraschade helt av alla “måsten”. Då kom min mamma först och redde upp vårt hushåll, trots mina protester, och det är jag tacksam för än idag. Sen ville mamma fortsätta städa åt oss, men det gick jag inte med på. Istället ansökte jag om och beviljades en personlig assistent som numera gör allt som jag hade gjort om jag var frisk – städar, lagar mat, tvättar eller handlar.
Det känns mycket bättre att det är nån som får betalt för att hjälpa mig, än om det är nån som ställer upp och hjälper på sin fritid. Helknäppt egentligen eftersom jag själv mer än gärna skulle hjälpa mina anhöriga om de blev sjuka och absolut inte vill ha någon ersättning om jag hjälper andra!
Tack för din kommentar! Ja så är det. Det finns friska människors om alltid utnyttjar andra för sådant som de vill ha genomfört. Sån är inte jag heller. Jag förstår ditt resonemang att du hellre betalar för hjälpen.
Jag skulle vilja komma ut mer, men har svårt att gå ut ensam då jag både har polyneupati och epilepsi, så blir man hemskt osäker. När sambon går ut, går han för det mesta långa prommenader med hunden, som inte jag orkar följa med på! Jag har benskörhet och vågar absolut inte gå ut ensam vintertid då det är halt. Dåligt med pengar har vi, så det blir ingen semester, utan inom fyra väggar året runt i stort sett. Sambon gör mycket i hushållet.