Att leva med kronisk sjukdom
Ärlighet och realism är oftast en större tröst för de kroniskt sjuka än hurtiga hejarop, påklistrade leenden, överdrivet positivt tänkande, inbillade lyckliga slut och en övertro på den egna förmågan. Det är något jag märkt efter en längre tid som sjukdomsbloggare.
Får patienter som klarar av att vara trevliga och tillmötesgående och som kommer förberedda till läkaren en bättre vård? Hänger det på patienten att motivera sin läkare till att vilja hjälpa på bästa sätt?
Sjukdom eller syndrom? Vad är egentligen skillnaden mellan dessa begrepp som många gånger är väldigt vaga och förvirrande? Är det verkligen viktigt att särskilja på dem för oss som är drabbade? Det är allt annat än svartvitt.
Ofta hör man kroniskt sjuka stötta varandra genom att säga ”kom ihåg att du inte är din sjukdom, du bara har den”. Men vad betyder det egentligen? Kan någon verkligen vara sin sjukdom? Det här är min tolkning på av saken.
När ska vården komma så långt så att man ser och hör patienten framför sig istället för att läsa i en faktabok eller stirra sig blind på blodprovsvärden? Människan är så mycket mer komplex än siffror och text på ett papper, och en sjukdom kan suga livet ur en fastän man rent fysiskt finns till.
Varför är det så tabubelagt att prata öppet om sin sjukdom som man? Män påverkas lika starkt av sjukdomar som kvinnor. Den här veckan vill jag uppmärksamma alla kroniskt sjuka män.
Kroniskt sjuka kontaktas av människor som vill att de ska bjuda på vad som närmst kan kallas inspirationsnonsens som sprids på sociala medier. Deras lidande förminskas och vinklas till något positivt.
