Jag läste nyligen en bok skriven av cancerläkaren Peter Strang, “Livsglädjen och det djupa allvaret“. Det var en verkligt intressant bok om svårt sjuka människors tankar och upplevelser i livets slutskede. Peter Strang har skrivit flera djupa, rörande och varma böcker om livet med svår sjukdom, och allt vad det innebär. Jag rekommenderar verkligen alla tre böckerna varmt.
I skuggan av sommaren är en mycket berörande bok som handlar om Jacob som plötsligt får ett läkarbesked som vänder upp och ner på livet. Relationer omprövas och en ny livslängtan ersätter hans tidigare livströtthet.
Så länge vi lever : hur insikten om livets korthet kan tydliggöra nuet och dess möjligheter.
Livsglädjen och det djupa allvaret :om existentiell kris och välbefinnande
I sin bok Livsglädjen och det djupa allvaret tar Strang upp vad svårt sjuka patienter har för tankar när de hamnar in i en gränssituation. Vad de anser vara viktigt när allt kommer till kritan. Något väldigt vanligt var att människor sällan ångrade “dåliga” saker som de gjort i sitt liv. Gjort är gjort. Men något som däremot skapade stor ångest var saker de velat göra men aldrig gjort. Saker de låtit bli att göra på grund av rädsla, osäkerhet, tidsbrist, framskjutande och så vidare. Den ena ursäkten vagare än den andra.
Tunga besked leder till tomhetskänslor
När man får ett tråkigt besked så kan man plötsligt drabbas av stora tomhetskänslor. Man vet inte vad man skall tänka och man kanske inte förstår vad man tidigare har tänkt eller varför man prioriterat som man gjort. Man kan få en så kallad glaskupekänsla. Man hör att andra pratar men man hör inte vad de säger. Själv befinner man sig någonstans långt långt bort inne i sig själv. Plötsligt är man i en egen värld dit ingen annan kan nå och man känner sig ensam. Ungefär som om man skulle vara en öde ö. Det måste ju inte vara en sjukdom som orsakar de här känslorna, det kan vara någon annan form av förändring i livet också.
Jag kommer att tänka på när jag själv precis hade fått höra att jag hade en växt i lungan. Det var ungefär som att stiga ut i en annan värld efter sjukhusbesöket. En blank värld. Plötsligt var ingenting mera självklart. Alla planer, alla förväntningar fick jag för stunden glömma bort. Istället fick jag börja fundera på helt andra saker. Det var som om att livet var en videofilm som plötsligt sattes på paus.
Att ställas öga mot öga med sig själv är många väldigt rädda för
Som Strang så bra beskriver det ställs man i sådana situationer öga mot öga med sig själv. Något som många av oss omedvetet är rädda för. Ett sätt att fly från att behöva göra det är att t.ex. alltid vara upptagen och sysselsatt, att gå upp i något större som t.ex. en religion eller att leva sitt liv med strama regler. Allting är planerat i förväg, kalendern är full och det finns ingen tid för att fundera på livet.
Vilka är vi när vi inte längre kan jobba?
Vad händer då när vi inte längre kan jobba? Vem är en människa som identifierat sig med sitt arbete och levt genom bekräftelse för sina prestationer när det plötsligt rivs ifrån honom? Finns det någon som bryr sig om honom när han “bara” är sig själv? Vad gör vi när vi inte längre kan sysselsätta oss med vår favorithobby? Hur är det att bli beroende av andra människors hjälp? Det kan för många vara svårt att acceptera att man själv går från att vara behövd till den som behöver hjälp om man innerst inne inte är tillfreds med sig själv. När man plötsligt drabbas av t.ex. en sjukdom eller annat trauma så är det här saker man får försöka hantera.
Det individualistiska samhället vi lever i har sina nackdelar
Vi lever i ett individualistiskt samhälle som hela tiden uppmanar oss att satsa på oss själva och leva självständigt. Vi förväntar oss att samhället skall ta hand om våra åldringar, erbjuda oss trygghet i form av stöd, sjukvård, dagvård o.s.v. medan vi är i full fart att göra karriär, satsa på oss själva och uppfylla våra drömmar. Det är en stor kontrast till förgångna tider när släktgemenskapen var stor. Folk var vana med att ta hand om varandra. De gamla, de sjuka, barnen och släktens svarta får hade alla sin givna plats i en större gemenskap.
Nu för tiden hälsar vi knappt på våra grannar. Att stå andra i tacksamhetsskuld är något många inte vill. Vi är hellre starka och självständiga individer med ensamhet som pris. Såhär påstår i alla fall cancerläkaren Peter Strang.
Våra vanliga problem är ofta obetydliga
Medan jag legat på sjukhus har just sådana tankar väckts i mig. Det enda som varit av betydelse när jag varit sjuk är människorna som funnits där och stöttat mig, och det är de fortfarande. Allting annat är mindre viktigt. Jag har insett hur små och obetydliga de flesta problem man har egentligen är. De flesta saker som känns svåra är i grund och botten enkla. De flesta problem man har är egentligen inte ens några problem.
En del människor väljer att låta sitt liv färgas av det förgångna och slösar bort år med att älta sådant som hänt istället för att se möjligheterna i nuet och framtiden. Andra lever enligt tankesättet “sen”. Sen när jag slutfört det här projektet. Sen när jag blir pensionerad. Sen när allt har rett upp sig. De lever i framtiden. Men det kommer ständigt nya projekt och saker som gör att sen blir ännu senare. Sen kommer kanske aldrig. Nu är allt som räknas.
Blev du intresserad och vill läsa mera om ämnet finns Peter Strangs bok “Livsglädjen och det djupa allvaret att beställa här.
