Efter att ha varit mycket sjuk i några veckor är jag ganska trött på att dagarna går ut på att sova till eftermiddagen och sitta på en stol och stirra på datorn, tv:n eller ingenting. Men vad gör man när man bara mår dåligt och mår dåligt och inte har en gnutta ork över för något annat? Svar inte så mycket. Normalt klarar jag ju av någonting trots att jag är sjuk men de senaste månaderna eller halvåret har varit extremt dåligt, och de senaste veckorna värre än det.
Så för att jag ska få se dagens ljus åker jag ibland med i bilen till mataffären eller till någon bensinstation för att köpa mig en kaffekopp. Eller så går vi ut med soporna. Vad som helst för att jag inte ska bli galen mellan lägenhetens fyra väggar.
Idag beslöt vi oss för att åka ut med bilen en lite längre sväng och gjorde ett stopp vid Ikea för att köpa ett åtta euros hyllplan som vi behöver. Samtidigt tänkte jag att det kan vara måttlig motion för mig för att få upp lite slem ur mina lungor att långsamt gå igenom varuhuset.
Så vi gick och småpratade och stannade upp för att titta på möbler och kök som vi absolut inte har råd till. Till slut kom vi fram till lagerutrymmet och J plockade ner hyllan vi skulle ha. Då började jag plötsligt känna att något var på tok. Paniken växte inom mig och jag började hyperventilera där mitt bland alla Ikeavaror. Med den stegrande paniken tog jag mig till kassorna. Jag bara kände en obehaglig känsla i min högra lunga. Den stramades ihop och det blev tyngre att andas. Samtidigt kände jag att något var där som absolut inte skulle vara där, och nog visste jag vad det var. Blod. Äckligt rött blod!
Men oftast brukar jag få någon liten förvarning. Jag kände mig inte bra och det har blött till och från i flera veckor nu, men det har oftast kommit när jag ska gå och lägga mig. Det här kom som en akut attack. Något så skrämmande så att jag omöjligt kan beskriva det i ord.
Jag knappade in min bankkod i panik i kassan och flåsade halvböjd iväg någonstans. Tänkte inte på vart, bara att jag måste bort och inte visste vad som skulle hända till näst. Kanske akutfärd till sjukhus, kanske kvävning på parkeringsplatsen. Full panik.
På vägen ut rev jag åt mig några servetter och i dem hostade jag upp blod. Vilket ledde till ännu mera panik. Jag flåsade tillbaka mot J som stod i kön för att köpa vatten till mig. Tänkte att han måste komma därifrån. Ropade att vi kanske måste till sjukhus. Att jag kanske förblöder här. Att det är panik. Folk tittade säkert men jag lade inte märke till någon mitt i min panik.
Flåsade halvböjd ut på parkeringsplatsen och satte mig på ett järnräcke och hostade i mitt papper igen och försökte lugna mig själv ens en liten smula. Varje gång jag andades rosslade det i luftvägarna.
Jag tänkte på hela helvetet med sjukdom, obehagliga lungundersökningar, ensamma nätter med blodhosta på sjukhus, läkare och kirurger och såg bara svart för en stund.
Jag hatar den här sjukdomen. Man vet aldrig hur nästa dag ska se ut. Alltid mår jag dåligt och år efter år håller det på och blöder. Men idag var i särklass en hemsk dag. Och det är det fortfarande.
Vi åkte hem i bilen ändå så att jag skulle få ta mina mediciner som ska hjälpa till att stoppa blödningar, som jag nog har tagit i flera veckor redan utan att ha lyckats trappa ner den mycket.
Så här sitter jag nu invirad i mitt täcke framför min dator och hostar rött blod och äckliga blodlevringar i ett papper framför mig. Det är flera timmar sedan vi kom hem från Ikea.
Känner mig tom och olycklig. Kommer jag någonsin att få känna mig säker igen? Så här vågar jag ingenting annat än att hålla mig på ”säkert” avstånd från sjukhuset. År efter år fortsätter det här fanskapet att terrorisera mig. Jag vågar ju knappt vara ensam en halv dag på det här viset.
Det är ett under att jag kan blogga. För tillfället känns det som det enda som kan få mig att hålla mig någorlunda lugn. J behöver jag vid min sida konstant. Han ser till att jag inte får full panik hela tiden. Han ser till att jag får mat och att jag sover. Känner mig som ett litet barn. Så rädd för vad som ska hända.
Mina föräldrar kom hit och hälsade på medan jag skrev det här inlägget. Det lugnade mig mycket. Tack och lov har jag människor som verkligen bryr sig om mig i min omgivning. Vad skulle jag vara utan dom?
Sänder omtanke ❤
Tack! Vad snäll du är 🙂
Jag har oxå stora svårigheter, att ta mig nånstans . . . . . . Och när du beskriver, hur det känns när du kommer iväg och blir sen såå dålig . Känner igen det .Ja vilken panik, och vilken fruktansvärd känsla . Helt fruktansvärt äckligt måste det vara att hosta blod ? .
Klart att du tror att din sista stund är kommen. Vilken hemsk sjukdom ? . . . . . . Har du nån möjlighet veta om du kan bli bättre ? Du har ju haft en dålig period nu . . . . . . Finns det nån chans att det lugnar sig . . . . ? Antar att inga läkare vet, eftersom du har en extremt ovanlig sjukdom. Det är bara ” bita” ihop och vara tvungen att stå ut.
Kram ? ? ? ? ?
Tack för att du förstår! Ja det är verkligen en mardrömslik tillvaro. Ovissheten är det värsta. Läkarna kan inte mycket säga eftersom min sjukdom är så sällsynt så att det inte ens finns någon klar diagnos. Trösten är ju den att jag har en pålitlig läkare att vända mig till när jag behöver. Men man vill ju inte att det sak bli sämre, man drar ju sig in i det sista för att ringa och “klaga” och utsätta sig för vem vet vad för undersökningar och mediciner som ändå inte leder någon vart. Så det blir ju mycket att man biter ihop som du skriver.
Styrka!!
Tack!
Oj hjälp vad hjärteskärande att höra. Åh! 🙁
Jag läser din blogg, o jag känner så med dig….massa styrkekramar till dig… ??????
Tack snälla! 🙂