Här sitter jag på soffan och är så trött och slut att jag knappt vet vad jag heter. Jag har de två senaste dagarna ägnat mig åt att yra runt på sjukhuset i Åbo. Igår var jag bara dit för att ta blodprover, men det kändes som om jag köade till proverna i en oändlighet. Jag hade väl så bråttom att komma ut därifrån att de där 20 minuterna eller vad det nu var kändes extra långa.
Igår kväll började ångesten koka över igen, eftersom jag idag hade tid till röntgen och läkare. Såklart sov jag jättedåligt. Vaknade många gånger under natten. I mitt huvud gick jag igenom dagens möte om och om igen, till ingen nytta som vanligt.
Orkar inte skriva så mycket så jag går direkt på sak. Jag träffade min egen läkare. Senast jag träffade honom var för ett år sedan. Vi har bara haft telefonkontakt så det var trevligt att ses. Röntgen bilden visade ingen förändring och mina blodvärden var ungefär lika som förr. Alltså förhöjda infektionsvärden, men inte på något vis skyhöga. Min crp har pendlat mellan 20 och 30 senaste månaderna.
Det blev bestämt att jag ska på en bronkoskopi nästa vecka, för att undersöka lungorna lite bättre. Det ska bland annat tas slemprover så att det kan göras lite bättre bakterieodlingar. Jag har en läkare som tycker att det är bättre att dubbelkolla eller trippelkolla istället för att gissa sig fram till saker och ge antibiotikakurer på måfå. Så jag får ju vara glad för att jag har någon som vill ta tag i saker. Jag har ju haft det så jobbigt så länge nu.
Sen så kommer dom också att skölja mina lungor så slem kommer att rensas bort. Jag hoppas att något kommer att kännas lite bättre efter det. Fast det finns förstås risk för feber och infektioner efter en bronkoskopi. Och jag är nervös, mest för vad jag har för fel.
Jag har genomgått sex eller sju bronkoskopier i mitt liv. De flesta har gjorts när jag legat på sjukhus och varit i dåligt skick. Det är en rent ut sagt för jävlig undersökning. Det är inte som om det skulle kännas lättare för varje gång man går igenom den. Men jag vet ju åtminstone hur den går till.
Jag tyckte mig komma ihåg att jag bloggade om min senaste bronkoskopi som gjordes 2013. Tröstar mig med hur hurtigt jag berättade om den. Som om det skulle vara den minsta sak i världen. Då mådde jag också både fysiskt och psykiskt bättre förstås. Men jag har kunnat gå igenom bronkoskopier utan desto värre problem.
Tills dess är det väl “bara” att ta det lugnt och lösa korsord med kattsällskap. Och hoppas att ingen förkylning bryter ut. Har lite ont i halsen men inget som blivit värre.
Här kommer en tillbakablick till sommaren 2013
Idag skriver jag för att jag just har kommit hem från min icke efterlängtade bronkoskopi. Anledningen till att den behövde göras i första hand var att jag efter min senaste lunginflammation hade inflammatoriska cellförändringar i högra lungan. Det här var en rutinkontroll man gör efter att man genom biopsier konstaterat cellförändringar, för att se att de har försvunnit.
Det var en ovanlig dag på tyks idag. Allting gick förvånansvärt snabbt. Dagens program bestod av laboratoriet, röntgen, sjuksköterskeklinik och bronkoskopi. Laboratoriesköterskan kallade in mig tie minuter i förtid. På en minut var blodproverna tagna och jag gick vidare till röntgenavdelningen där de nästan genast kallade in mig fastän min tid var en halv timme senare. Efter det fanns litet tid för att sitta i kafeterian och ta det lugnt. Kaffe blev det då inte för min del eftersom man varken får äta eller dricka fyra timmar före och ca tre timmar efter en bronkoskopiundersökning. Sällskap hade jag av min pojkvän så jag behövde inte ha tråkigt.
Själva undersökningen gick ganska snabbt och någorlunda smärtfritt. Behagligt är det dock aldrig, men tidigare gånger har jag hostat blod och varit så sjuk att allting har känts hundra gånger jobbigare. Idag kände jag mig ganska van och lugn. Vi småpratade om det ena och det andra med sjuksköterskorna medan vi väntade på att bedövningen skulle börja verka. Jag blev igen välkommen på praktik dit. Alltid någonting att glädja sig över. Sen var det dags för att göra den sjätte (?) actionfilmen om mina lungor. Kort blev den tack och lov. Det togs inte ens några biopsier den här gången för det såg bra ut enligt läkaren. När allt var klart spottade och fräste jag litet, hoppade upp från undersökningsbritsen och flydde från sjukhuset så fort jag fick lov, ca en kvart efter att allt var klart.
Nu är det förhoppningsvis äntligen paus med undersökningar.
