Jag har under åren i många sammanhang stött på diverse hurtiga hejarop som är menade för att trösta och stötta folk som mår dåligt. Tänkte skriva lite om vad jag tänker och tycker om sådant.
Folk skriver ofta om att de mår dåligt, fysiskt, psykiskt eller både och. Ofta får de kommentarer i stil med ”Du är unik! Du är speciell! Du är viktig! Du är ovärderlig!” Har själv fått höra mycket av det där och kan säga att det aldrig tröstat mig. Det kan säkert trösta många, men jag tror det är minst lika många som inte riktigt finner någon tröst i det.
De som skriver kommentarer i stil med det menar ju väl. Och det är ju bättre att försöka trösta än att inte säga något alls. Så jag tycker inte på något vis att det är dåligt. Jag funderar bara på hur det kan trösta folk, när det inte alls tröstar mig.
Jag mår psykiskt väldigt dåligt. För ett år sedan var det så illa att jag satt hemma och skakade av panikångest dygnet runt. Kunde inte läsa, skriva, äta, lyssna på musik eller någonting. Jag var så svag att jag bara låg och jag kunde inte tänka en glad tanke. Jag var livrädd dygnet runt.
Nu förhindrar både min fysiska lungsjukdom och min psykiska ohälsa mig från att göra något normalt. Har inte kört bil på över ett år. Har suttit hemma i morgonrock på soffan mest hela tiden och hostat blod och haft infektioner. Jag är kroniskt sjuk och på grund av det mår jag psykiskt dåligt. Känner mig allt som oftast värdelös och slut.
Men att intala mig att jag är unik, speciell eller att jag är bra som jag är eller att jag kan vad som helst om jag vill tröstar mig inte alls. Jag kan inte vad som helst och kommer aldrig att kunna. Jag har en väldigt sällsynt sjukdom. Så sällsynt att läkarna efter tie år inte ens kan säga vad det är. Den är speciell. Kanske rentav unik. Men inte jag. Jag är vanlig.
Jag tycker inte att någon är speciell eller unik. Vi är bara olika som människor. Men när man tänker på hur många människor det finns i hela världen och funnits genom tiderna är man nog inte så unik längre.
Det där att man ska intala sig själv och andra att man är något speciellt klingar bara så barnsligt i mina öron. Man får uppfattningen om att man ska vara speciell och unik. Att det är normen. Men vad om man inte känner så?
Om man inte finner någon glädje i att vara unik eller tro på att man klarar vad som helst? Och om vi nu alla är så unika och speciella på den här planeten, är det inte samma sak som att vara helt vanlig då? Det kan ju inte finnas något vanligt och normalt om alla är speciella. Det här kan man ju filosofera om i oändlighet.
Jag föredrar att höra saker som ”Du är vanlig. Du är normal. Det är okej att du mår dåligt.” Och jag tycker inte att det är realistiskt att intala sig själv eller andra om att man kan och klarar precis vad som helst. Sådant tänkande gör ofta att man svävar iväg, får svårt att ta in och acceptera sin situation och i slutändan kan bli väldigt besviken och börja må ännu sämre.
Kommer att tänka på alla föräldrar som försöker mata in i sina barn att dom är unika, duktiga, begåvade, speciella, kan bli precis vad dom vill, att inget är omöjligt och så vidare. Någon dag kommer verkligheten emot och då är de oftast inte rustade för att hantera den. Finns också massor med människor som växer upp och blir väldigt egocentrerade på grund av det där tänkandet. Allt för många.
Sen igen är det ju lika skadligt att få höra att man är dålig, att det är omöjligt att uppnå något eller att det inte är någon idé att försöka. Min fråga är varför man måste hålla på med någondera? Man behöver väl lika lite höja sig själv eller någon annan till skyarna som man behöver sänka någon till botten.
Jag som föredrar att föröka vara en realist tycker att det inte känns trovärdigt eller upplyftande att höra att jag är så speciell att jag borde sitta någonstans högt uppe på en tron med prinsesskrona på huvudet när jag ligger på botten.
Jag är långt ifrån felfri. Jag har mycket som ja behöver bättra på och jag vill inte blunda för det. Då mår jag bara ännu sämre. Psykologer brukar tala om att jorda sig, och det tror jag också på. Att se saker som dom är istället för att förvränga verkligheten.
Det här är mina tankar. Sen kan någon annan tycka helt annorlunda.
Du är så klok. ??Kram
Vi som har en annan bakgrund, kronisk tarmsjukdom och nu cancer hör till kategorin som faktiskt säger åt våra barn att de är speciella för oss, och att med hårt arbete kan man uppnå sina drömmar. Och jag ser inget fel i det, de är inte egocentrisk utan istället har de växt upp till respektfulla, hänsynsfulla vuxna med båda fötterna stadigt på jorden. Men med ett självförtroende och självkänsla som driver dem framåt, att ge allt och arbeta för det dom vill ha. Precis på samma sätt som vi kämpar och inte ger upp för att få det liv som vi önskar.