Vår resa till Irland – del 1

Nu äntligen kanske jag har börjat landa och återhämta mig lite efter Irlandsresan. Ännu är det payback som gäller. Det var nog det mest påfrestande, tyngsta och roligaste jag gjort på 10 år minst. Jag tänkte att jag skulle berätta om hur resan gick och hur det kom sig att vi åkte. Det här inlägget kommer nog att delas upp i flera delar. Känns som att det finns så mycket att berätta.

Jag har varit tokig i Irland sen många år tillbaka. När jag var 6 år började jag spela fiol, eftersom vi har spelmanstraditioner i släkten. Jag började på en klassisk linje eftersom det inte fanns någon annan. Det var inte alls min grej, för jag ville ju spela folkmusik eller någon typ av modernare musik.

Någon gång under min lågstadietid dök det upp ett band på tv som hette The Corrs. Många vet säkert vad jag pratar om. Det var tre systrar och en bror som tillsammans sjöng och spelade modern musik med inslag av irländsk folkmusik. Det var ju inte bara musiken som imponerade, utan det att det var flickor som spelade i ett band. Och en av dem spelade fiol. De fick mig att fortsätta spela.

Vi träffades via musiken.

Senare i livet startade jag ett band tillsammans med min småkusin. Vi hade länge tillsammans hållit på och spelat keltisk folkmusik. Via det bandet träffade jag Johan, och vi är idag gifta. Så det var ju tur att jag inte slutade spela fiol.

Bandet vi spelade i splittrades, men jag och Johan spelar ännu keltisk musik tillsammans som en duo. Planen är att ge ut en skiva någon gång. Vi har egentligen hållit på med det i flera år, men på grund av min dåliga hälsa så har det bara stannat upp. Men jag hoppas att vi snart kan fortsätta med det.

Att åka till Irland har alltså länge varit en dröm, och nu blev den äntligen av! Jag kan ännu inte heller tro att vi faktiskt har varit där. Det känns inte så. De känns som en dröm. Får se när de ska börja sjunka in i mig att vi faktiskt åkte.

Jag har inte rest någonstans sedan jag blev allvarligt sjuk 2010. Det har inte funnits kraft, ork eller lust. Rädslan för att bli så sjuk att jag skulle behöva sjukhusvård har varit så stor. En till två gånger per år har jag alltid blivit intagen på sjukhus för lunginflammation. Där emellan har jag haft bronkiter som jag fått starka antibiotikakurer för.

Att åka på resa nu var en impuls.

Att åka nu var en impuls. Jag mår ju inte bättre. Jag har bronkiter hela tiden, stark ångest och en omänsklig trötthet som följer mig vart än jag går. Men så dök det upp ett bra tillfälle att åka iväg. Vi bestämde oss dagen innan att vi skulle åka.

Det värsta var att planet skulle gå klockan 8.15 och att jag på något vis hade känt mig lite förkyld, utan egentliga förkylningssymptom. Kan ha varit något smått eller så var det bronkit, som jag hela tiden har. Vi började packa genast.

Jag hade tidigare pratat med min lungläkare och frågat om det är okej för mig att flyga. Eftersom jag inte haft något problem med syresättningen av blodet så var det helt okej. Det var mera fast i mitt mående. Och så sa han att jag kan använda en andningsmask och att jag skulle vara väldigt noga med handhygienen eftersom det rör sig mycket bakterier och virus på flygplan.

Att ha med sig läkemedel på resa

Precis innan vi skulle åka pratade jag med en annan av mina läkare och frågade vad jag skulle göra med mina mediciner. För jag kan inte riskera att dom i någon kontroll skulle börja plocka bort någon av dem. En av dem är en triangelmärkt lugnande medicin som var med på en lista över läkemedel som man kan behöva bevis på att man behöver. Så jag fick en lista över alla läkemedel jag tar där läkaren intygade att jag behöver dem. Men som tur behövde jag aldrig visa det pappret.

Eftersom vårt flyg skulle avgå klockan 8.15 på morgonen bestämde vi oss för att redan kvällen innan åka mot Helsingfors och övernatta på ett bed and breakfast i närheten. När vi skulle åka iväg var ångesten stark. Jag stod och tittade på vårt hus.

Jag klappade tårögd våra katter. Jag sa hejdå till mamma och pappa. Ångesten fick mig att känna att jag kanske aldrig kommer tillbaka. Att flyga är nämligen inte min grej. Och ångesten förstärker flygrädslan sådär gånger hundra. För att inte tala om ångesten över att behöva stiga upp så tidigt. Normalt klarar jag inte av att stiga upp förrän mitt på dagen.

Vi körde och kom fram till ett jättemysigt ställe! Det var en del av en engelsk kvinnas egnahemshus. Vi fick sova i ett rum med stockväggar. Vi hade egen toalett och ett litet kök. Men någon mat hann vi förstås inte laga. Vi kröp genast ner i sängen. Jag var fullständigt utmattad och kände mig ännu mera förkyld, vilket triggade ångesten mera.

Jag låg bara vaken. Min hjärna ville inte varva ner. Fick ta en värktablett och mera lugnande för att alls kunna sova. Tror jag totalt sov fyra timmar den natten. Inte på långa håll så mycket som jag skulle behöva. Jag brukar vara helt utslagen dagar då jag sovit sju timmar. Så ni kan tänka er hurdan zombie jag var när jag skulle ta mig upp, sätta mig i bilen och åka till flygfältet. Tröttheten går inte att beskriva.

Det börjar redan bli mycket text, och jag har inte ens kommit till själva Irlandsresan. Men det kanske blir något roligt att vänta på. Som en liten bloggserie. Jag har fotat massor så jag kommer att lägga med en hel del bilder också. Fortsättning kommer snart.