En dag i livet med diabetes typ 1

Maria har levt med diabetes typ 1 ända sedan hon var 9 år. Här delar hon med sig av en dag i livet med sjukdomen.

Jag har levt med diabetes typ 1 sedan jag var 9 år, 1992. För inte så länge sedan startade jag bloggen Att vara etta. Mitt liv med typ 1-diabetes, för att öka förståelsen för sjukdomen i samhället. Här berättar jag om en av mina dagar i livet med typ 1-diabetes.

När jag intervjuades inför Världsdiabetesdagen frågade reportern hur en vanlig dag i mitt liv skiljer sig från andras. Det var en oväntat svår fråga, eftersom jag så sällan reflekterar över hur mycket mitt liv faktiskt skiljer sig från en frisk persons. Det är nämligen så att min diabetes inte hindrar mig från att göra det jag vill, men den påverkar mitt liv i allra högsta grad och den är med mig hela tiden. Det tänkte jag att ni också ska få vara. Häng med på en dag i mitt liv, luciadagen den 13 december 2015:

Sensorn larmar om blodsockret sjunker för snabbt

6-tiden: Sensorn larmar om att blodsockret sjunker för snabbt. Jag känner mig okej, och i mitt sömndruckna tillstånd tar jag beslutet att jag kan trycka bort larmet utan att ta till någon åtgärd, och sover vidare.

9-tiden: Jag vaknar av att sensorn larmar, mäter blodsockret och kalibrerar sensorn. Blodsockervärdet ligger på en bra nivå, trots larmet några timmar tidigare. Jag stiger upp, gör lite morgonyoga för att mjuka upp min för tillfället stela rygg (p.g.a. löparknät), äter frukost och doserar insulin med pumpen.

9.30-tiden: Sensorn larmar igen med meddelandet ”Sensorn utgången”. Det har gått en vecka sen den startades och jag brukar kunna ha mina sensorer omkring 3-4 veckor (rekordet är 8 veckor och 3 dagar!), så jag startar om den. Kalibrering igen om två timmar.

Vi går ut på en promenad, jag och hunden

10-tiden: Vi går ut på en promenad, jag och hunden. Min basaldos är inställd så att jag ska ta en promenad på morgonkvisten, gör jag inte det varje dag stiger mitt blodsocker, så jag behöver inte fundera på basalminskningar i det här skedet. Efter promenaden fixar jag lite på gården innan vi går in.

11.30-tiden: Dags för omstart av sensorn. Jag kalibrerar med två blodsockervärden och minskar basalen inför dagens cykelpass.

12.30-tiden: Jag ger mig ut med cykeln. Blodsockret är stabilt, lite för högt, men jag tänker att det är lugnt eftersom jag ska cykla ca 1,5 h.

Sensorn larmar igen

13.30-tiden: Sensorn larmar, blodsockervärdet stiger för snabbt. *****! (fyll i valfri svordom), tänker jag, och doserar en pyttedos insulin för att få ner det stigande värdet, men samtidigt inte riskera att blodsockret sjunker för mycket eftersom jag är mitt inne i cykelpasset.

14-tiden: Strax innan jag ska avsluta passet larmar sensorn om att blodsockret sjunker för snabbt. Jag är snart hemma, så jag bedömer att situationen är under kontroll. Jag känner mig helt okej, men märker att blodsockret är på väg neråt med fart. En känning är nära, det är dags att få i sig något innan det går för långt.

14.15-tiden: Jag gör en smoothie, som jag dricker och doserar insulin till. Stretchar och går i bastun (utan pumpen, så jag tar en lite större dos insulin för att täcka den basaldos jag missar medan jag är i bastun).

15-tiden: Jag tillreder en sen lunch och äter den. Före det har jag mätt blodsockret och kalibrerat sensorn. Doserar naturligtvis insulin till lunchen också.

Dags att byta infusionssetet och reservoaren

16-tiden: Pumpen larmar om att det är dags för batteribyte. Jäklar, vilken tur. Det är nämligen dags att byta infusionssetet och reservoaren med insulin också, så jag gör allt på samma gång. Två flugor i en smäll. Diskar och fixar lite hemma efteråt.

17-tiden: Pysslar och fixar julklappar och presenter av Original M Design. Blodsockret stiger över gränsen så sensorn larmar, men det är en långsam höjning och jag ska snart ut med hunden igen så jag gör ingenting åt det.

18-tiden: Vi går ut på en promenad igen, jag och Ebba. Blodsockret är okej under hela promenaden, sakta sjunkande.

19-tiden: Dags att äta lite igen. Blodsockret har hållit sig inom målvärdet (som det så fint heter) så jag doserar normal dos till det jag äter.

19.30-tiden. Jag sätter mig framför datorn och för över bilder från kameran och förbereder det här inlägget.

20-tiden: Vi får besök. Blodsockret har hållit sig där det ska de senaste timmarna.

21-tiden: Vi äter några fröknäckebröd, dels för att jag är hungrig och dels för att blodsockret inte ska sjunka för lågt under natten. Jag doserar insulin. Blodsockret ligger på en bra nivå.

“Attans, det blev för mycket insulin till kvällsmålet!”

22-tiden: Blodsockret sjunker långsamt. Attans, det blev för mycket insulin till kvällsmålet! Det är förmodligen cyklingen som påverkar. Jag mäter 3,3 och kalibrerar sensorn samtidigt som jag äter lite till för att få upp blodsockret.

22.30-tiden: Jag läser ett tag innan jag ska sova. Det sista jag gör innan jag släcker är att jag kollar sensorn, hur ser kurvan ut? Vartåt pekar pilarna, vad kan jag vänta mig av natten? Eftersom jag hade en känning kommer blodsockret antagligen att stiga under natten, men jag vet att sensorn larmar om det blir för högt så jag släcker lampan och vilar ett tag från blodsockerkampen. Den fortsätter, det är det enda jag kan vara säker på.

*Marias blogg är för tillfället privat.