Är kroniskt sjukas vana med att hantera motgångar en liten styrka när det gäller att klara sig med huvudet i behåll i pandemitider?
Ibland känns livet väldigt orättvist. Det kan nog vi som lever med kroniska sjukdomar skriva under. I många år har vi alla här på team Lungan i stormen (då räknar jag med dig som läser och har hängt med) vänt och vridit på tillvaron. Vi har flitigt pratat om allt ifrån acceptans och hanteringsstrategier till frustration och hopplöshet. Det här har vi gjort länge, och eftersom våra sjukdomar är kroniska så vet vi alla vad det innebär. Det betyder ju för alltid.
Besvikelse är vardagsmat
När pandemin plötsligt dök upp vände den upp och ner inte bara på vår tillvaro, utan på allas. Men för oss som redan kämpar med sjukdom och allt vad det innebär blev det inte precis lättare. Vi fick ytterligare en stressfaktor i vardagen.
Samtidigt är många kroniskt sjuka vana med att hantera vardagliga besvikelser. Många av oss är fyndiga och har redan utarbetade strategier för att klara en sjuk och ensam vardag. Men så mycket mindre blev ju inte smällen för det.
Fördelen som många utsatta och kroniskt sjuka människor har är kanske den att vi kan se saker ur ett lite större perspektiv. Vi har gått igenom en hel del och det har fått många av oss att inse vad i livet som verkligen är viktigt. Åtminstone har många av oss hunnit läsa på lite och samla på oss svåra erfarenheter. Kanske det på något sätt har kunnat vara till lite hjälp när pandemin slog till?
Jag har redan fått gå igenom besvikelsen att på grund av sjukdom inte kunna studera klart till sjukskötare och inte heller ha rätt att gå någon annan utbildning. Jobba (i vanlig mening) kan jag inte heller göra. Otaliga planer har gått i stöpet. Jag kan inte relatera till någon frisk människa i min egen ålder. Livet känns overkligt. Ovissheten är stor och så vidare. Du som är sjuk vet vad jag pratar om.
Sjukdomen har gett mig viktiga perspektiv
Allt det där går jag igenom varje dag. Och det har jag gått igenom i många år. Den här sommaren ”firar” jag 10 år med cellgifter. Ingen pratar om något avslutande av medicinering. Sjukdomen är ju kronisk och lömsk. Samtidigt som jag egentligen inte orkar mer så har jag tränat på att härda ut. Därför kanske det inte känns lika svårt som för många andra att göra lite avkall för min och mina medmänniskors skull.
Att får ha hälsan i någorlunda behåll är det jag värderar högst. Och att spendera tid med dom som alltid finns där för mig. Dom som jag tycker om. Må det så vara via internet.
För mig kan restaurangbesök, konserter, resor till köpcenter och allt sånt vänta. Detta trots att jag är fullt vaccinerad. Jag har bestämt mig att jag inte tar onödiga risker. Vill inte ha det på mitt samvete och vill inte riskera att insjukna allvarligt själv. Och det känns faktiskt inte så svårt. Det svårare har kanske varit att lyssna på det otåliga gnället om hur orättvist det är för att man inte kan göra precis allt som förr.
Hurdana upplevelser har du som läser? Har du haft någon nytta av de otaliga motgångarna livet som kroniskt sjuk medfört?
