4 år med bensodiazepiner – Min historia

Fyra år har gått sedan jag inte hade något annat alternativ än att börja med bensodiazepiner. I sju månader har jag sakta försökt mig på att avsluta dem. Det här är min historia.

Hittills har det varit en besynnerligt het sommar. Utan vår högljudda luftkylare skulle vi inte klara oss här på stugan. Mätaren visade idag 33 grader i skuggan. Som lungsjuk, eller som normalt frisk människa för den delen, gör man inte så mycket i sådan hetta.

Min sommar har gått sådär hittills. Bronkiter och värre bronkiter och kronisk bronkit. För ungefär en vecka sedan avslutade jag en tio dagar lång antibiotikakur. Starkaste kuren som finns på burk, som vanligt.

Förluster, sorg och oförståelse blev början

Men om vi inte tänker på lungorna, utan skiftar fokus till psykisk ohälsa så har jag tagit på mig ett stort projekt. Jag har nämligen försökt att bli av med bensodiazepinerna som jag inte klarat av att göra mig fri från sen sommaren 2017. Fyra år har gått sedan jag kraschade in i väggen med en jäkla smäll.

Det är ännu idag svårt för mig att förstå vad som egentligen hände då. Och jag är ännu väldigt långt ifrån frisk. Men allt hade att göra med en för stor psykisk belastning under lång tid. Själva förändringen sjukdomen innebar. Sju operationer på ett år. En massa nya mediciner. Att leva med en och en halv lunga som blöder. Allt det där räcker för att driva vilken människa som helst till vansinne.

Men det hände mycket mera. Massor, massor mera. Att vara tvungen att avsluta sina studier. Att förstå hur känsligt mitt immunförsvar är. Oförstående människor i min omgivning som jag varken hade kraft, makt eller möjlighet att ge insikt i min sjukdom och väldigt begränsade ork.

Insomnia, panik- och dödsångest blev ohållbart

Jag tänker inte gå in på allt, men all oförståelse i kombination med en massa förluster, förändringar och en hemsk sjukdom fick mitt huvud att säga stopp på riktigt. För den som inte har upplevt det är det nog omöjligt att förstå hur man kan gå från någorlunda normal till ett ångestvrak som bara skakar av dödsångest och panikångest några år i streck.

Min psykiska hälsa var så dålig att jag inte kunde sova, hur trött jag än var. Jag kunde inte äta. Min kropp klarade knappt av att röra sig. Jag bara skakade och klarade inte av att prata med en enda människa och fick starka overklighetskänslor. Jag var inte jag. Världen var inte den samma. Det kändes som att ha ett svart tak ovanför huvudet och som att allt i livet saknade mening. Det var något av det mest skrämmande jag någonsin upplevt.

Jag fick pröva flera antidepressionsmediciner, men jag hade egentligen inte så många alternativ. Många krockade med mediciner jag redan hade och med själva sjukdomen. Jag kan inte ta mediciner som ger mera blödningsrisk. Eller så var det starka mediciner som belastade levern som redan har tillräckligt med belastning av cellgifter med mera. I över ett år åt jag sådana och fick en massa obehagliga biverkningar.

Bensodiazepinerna blev min akuta räddning

Det var då bensodiazepinerna kom in i bilden. Jag var i början tvungen att ta oxazepam, ibland tre tabletter per dag bara för att kunna existera. Tog jag inte dom fick jag så stark panikångest att jag inte klarade av att vara. Det märktes genast när verkan började avta. Ångesten kom tillbaka på alla sätt och vis som den bara kunde. Jag måste helt enkelt ta benso för att existera i den akuta krisen.

Hypokondrin blev ett stort problem. Jag var övertygad om att jag skulle dö, av allt möjligt. Det blev flera besök till akuten, många desperata samtal till läkare och poliklinikbesök. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan mina empatiska läkare.

Eftersom jag inte sov alls måste jag börja med benso för att sova också. Insomningstabletter blev det som hjälpte mig. Men sömnen blev inte bra, både på grund av tabletterna och ångesten. Ofta hjälpte det inte trots att jag tog både oxazepam och stinoct. Ångesten var så stark att jag höll mig vaken oavsett vad jag tog.

Blev snalbbt beroende av insomningstabletterna

Det tog flera år för mig att göra mig fri från insomningstabletterna. Dom gick det att sluta tvärt med. Istället försökte jag ersätta det med melatonin och oxazepam. Så har jag gjort hittills, men inte varit nöjd. Jag har fortfarande stora problem med sömnen. Det finns fortfarande för mycket problem i mitt liv som orsakar ångest. Och sjukdomen och ovissheten kommer alltid att finnas.

Jag var glad att jag klarade av att göra slut med insomningstabletterna. För att de skulle verka behövde jag högre och högre dos. Om inte en hel tablett hjälpte mig tänkte jag inte gå in i en bana där jag bara ökade och ökade på benso för att sen bli helt beroende av dem.

Ett årsprojekt att sluta

Sedan årets början har projektet varit att sluta med oxazepam också. Men den får man inte sluta tvärt med, utan man måste sänka den gradvis eftersom jag haft den så länge. Annars kan man få en hemsk och till och med farlig abstinens.

Nu har jag kommit så långt att jag i en månads tid hållit mig till bara en liten skärva. För ett par dagar sen slutade jag helt och hållet. Jag kommer definitivt inte att ropa hej före jag är över ån. Abstinenssymptom kan komma ännu en vecka efter att man slutat, och långt efter det. Men jag verkar vara på rätt väg.

Ångesten är fortfarande hemsk, men för mig är det ett viktigt steg att kunna bli av med bensodiazepinerna efter alla dessa år. Istället tar jag melatonin och en skärva mirtazapin för att sova. Det har till min stora förvåning fungerat ganska bra. Och det ger inget beroende som benson ger.

Trodde aldrig att jag skulle bli beroende av bensodiazepiner

Jag hade aldrig kunnat tro när jag började benson att jag ännu fyra år efter det skulle ha dom kvar. Det var bara meningen att jag skulle ta dom tillfälligt medan jag låg på sjukhus med dubbelsidig lunginflamation. Men det visade sig att jag hade balanserat på en så tunn lina att den inte längre höll. Jag föll rakt ner i ångestavgrunden och benson blev min räddning.

Jag hade faktiskt inte förstått hur enkelt man blir beroende av bensodiazepiner. Man blir ju det för att dom faktiskt fungerar. Man blir lugnare och man får sömn, till en början. Sen behövs bara mer och mer för att uppnå önskad effekt. Vissa människor har en benägenhet att bli beroende och trappar upp dosen mer och mer. Där hamnade ändå inte jag, men vilket otroligt projekt att våga bli av med dem. Fyra år har det tagit, och ännu vet jag inte hur det kommer att sluta.

Fördelarna med att sluta

Fördelen med att göra sig av med dom är ju att jag kommer att ha något att ta till om det någon gång faktiskt behövs. Tidigare skulle mitt alternativ bara ha varit ännu mera benso.

Förhoppningsvis kommer jag också kanske bli piggare, fastän det inte har hänt ännu. I fyra år har jag gått omkring i någon slags uttmattningsdimma eller kanske drogdimma. Säkert både och. Jag känner mig nästan konstant som om jag skulle ha vakat tio nätter i rad. Orkar inte mycket i det skicket.

Insomningstabletterna gav mig dessutom minnesluckor. Jag kunde ha gjort saker under natten som jag bara kom ihåg om J nämnde det. ”Minns du att du åt glass inatt?” Det kom tillbaka som en fylleflashback för mig. Jag är glad att jag kunde sluta med dom.

Till dig som kämpar

Åt dig som kämpar med bensodiazepinerna vill jag ge en stor kram. Jag förstår hur hopplöst det kan kännas, speciellt att bli av med dem. Jag kan också förstå skuldkänslorna man har för att man är beroende av dem. Det är inte alltid rätt tillfälle att sluta. Ibland behövs dom för att man ska klara av att fungera som människa. Då menar jag faktiskt att klara av så enkla och grundläggande saker som att få lite sömn och äta en bit mat, och inte skaka av panikångest varenda sekund.

Du som läser får gärna dela med dig av din bensodiazepinhitoria här i kommentarsfältet. Vi är många som kämpar med dem, och det kan kännas bättre att veta att man inte är ensam.