Det har verkligen inte varit lätt för mig att komma igång med skrivandet. Förstås är det mest min hälsa det är fast i.
Jag har stora problem med min sjuka lunga som bara slemmar och slemmar. Så här har det hållit på ända sedan november förra året och ingen vet varför.
Flera energikrävande sakar har hänt på sistone. Jag tog mig på årets hälsogranskning på lungpolikliniken. Det var en halv dag fullspäckad med program i form av spirometri, lungfunktionstest, blodprover i två omgångar eftersom några resultat inte kom med, röntgen och till slut läkare.
Det positiva är att mina resultat ser ut ungefär som förr. Inget har blivit värre, men ingenting har heller blivit bättre. Röntgenbilden såg bättre ut om man jämförde med lunginflammatonsbilden från maj. Jag håller ännu på och försöker återhämta mig från den inflammationen.
Just nu är jag väldigt täppt. Obehagligt täppt. Det trycker över bröstet och i luftvägarna och gör ont. Är det inte så här så rinner det ut slem som vatten. Det gör det för att mina bronker är så irriterade. En frisk människa som skulle hosta en halv dag så som jag håller på skulle också vara helt slut.
Det känns jobbigt att skriva om min hälsa. Den är så dålig just nu och jag känner mig uppgiven. Jag har massor jag skulle vilja göra, men nästan ingen ork alls.
En sjuk liten katt
Igår var olyckan framme. Inte för min del, utan för vår katt Sickans del som blev ormbiten igår. Han har fått gå ute nu på sommaren här på stugan. Vi är omringade av skog. Våra båda katter som normalt är innekatter trivs verkligen bra här på stugan när de får gå ut. Man ser hur lyckliga dom är när dom får springa och sola sig i gräset.
Jag har aldrig sett en huggorm här men jag vet ju att det finns. Finns det sorkar, möss och skog trivs ju ormar också. Kopparormar har jag sett nästan varje år, men huggormar har jag inte sett. Jag hade hoppats på att katterna skulle ha förstånd att vara rädda för ormar, men alla har ju inte det. Speciellt inte Sickan som är döpt efter Charles Ingvar Jönsson från Jönssonlingan. Han tyckte nog bara att han hittat något roligt att leka med.
Han kom in och var svullen i ansiktet. Vi ringde till veterinären och dom sa att vi skulle komma och visa upp honom. Jag fick nästan panik. Klarade inte av mera stress. Tyckte så synd om katten att jag grät. Jag har stress upp över öronen och det där blev bara för mycket. Det slutade med att J och mina föräldrar åkte iväg med kattstackaren. Jag satt hemma och väntade och mådde dåligt.
Bilresorna är hemska för katten. Han tycker verkligen inte om att åka bil. Det är ett enda vrålande och dreglande från början till slut. Men måste man så måste man. Veterinären undersökte Sickan ordentligt. Han sövdes lätt när han fick dropp och värkmedicin. Det är viktigt att katter får i sig vätska för att driva ut giftet.
Kattstackaren var helt förskräckt när han kom hem. Vrålade och grät på full volym. Sen gömde han sig under sängen resten av dagen. På kvällen gick jag och hukade mig vid sängen och försökte tala lugnande till honom. Jag talar nämligen flytande kattspråk. Då kom han ut och började glufsa i sig av maten vi ställt intill sängen. Vilken lättnad det var!
Han har vilat under sängen hela natten och vi har tittat till honom med jämna mellanrum. Idag har han mest hållit till i bastun på översta laven. Där är det konstigt svalt. Svullnaden verkar ha gått ner ganska bra, men han är trött. Ändå buffar han mycket på allt och man får gärna klappa honom.
Han är en seg norsk skogkatt blandat med vanlig bondkatt. Veterinären vägde honom och mätaren visade hela 6,5 kg! Ändå är han inte alls överviktig, han är bara kraftigt byggd. Och torts att han ställer till mycket galenskap här hemma är han min bästa vän som alltid finns där. Därför är jag ganska disträ och stressad just nu. Men det verkar nog som om han repar sig bra. Han stod redan vid dörren och förstod inte varför han inte fick gå ut tidigare idag.
Skriver på vardagssaker.se
Jag har också funderat mycket på min bristande ork och min hälsa på sistone. Har kommit fram till att jag ska försöka lägga den lilla energi jag har på att göra saker som jag verkligen tycker om. Lungan i stormen är ett projekt som jag inte tänker överge. Det betyder så mycket.
Däremot har jag bestämt att slå ihop min och Johans sida Festliga Tider med Vardagssaker.se. Jag och Sandra som driver Vardagssaker har redan samarbetat i många år med våra diverse bloggprojekt. Det känns jättebra att kunna bunta ihop projekten till ett enda.
Vardagssaker är en sida som tar upp alla möjliga vardagliga saker. Vi skriver om allt ifrån rosa stränder till hur man sköter sin vattenkokare. Vi har alla som skriver också erfarenheter om kronisk sjukdom. Det också sådant som hör vardagen till. Så på Vardagssaker.se kommer säkert du som läser Lungan i stormen också att trivas. Så välkommen dit! Följ oss gärna på Facebook också.
Nu ska jag ta det lugnt resten av dagen. Det har varit mycket jobb med att flytta innehåll från den ena sidan till den andra, men nu kan jag slappna av igen. Tror bestämt att det är kaffe jag behöver. Hoppas verkligen att måendet snart skulle vända.
