Den här historien är baserad på mina egna sjukhusupplevelser. Anita är baserad på två olika patienter som jag har mött och lärt känna under en och samma sjukhusvistelse.
Anita ligger bredvid mig i grannsängen. Från sidan av hennes bröstkorg löper en tjock slang. Från slangen rinner gulröd vätska ner i en stor flaska på golvet. Flaskan är nästan fylld till kanterna. Hela monteringen gör att hon inte kan röra sig mer än ett par meter från sängen.
Jag vet inte hur länge hon varit på avdelningen. Kanske har hon varit en vecka, eller två veckor. Under den veckan jag har varit hennes granne har jag inte sett en enda besökare. Inte har jag sett henne ringa någonstans heller, trots att det ligger en Doro-telefon på hennes sängbord. Vid en närmare titt ser jag att den är urladdad.
Under sju dagar har jag fått höra hela hennes livshistoria. Hon har berättat att hennes man är död sedan 15 år tillbaka. En sen kväll efter att den skränande tvn har tystnat och vi har fått våra kvällsmediciner berättar hon om att hon har varit med om en nära döden-upplevelse förut. Då träffade hon sin mamma vid ett vägskäl. Mamman sade till henne att det inte är hennes tur ännu, men att hon kommer tillbaka och möter henne vid vägskälet igen när det är dags.
Jag sitter tyst och lyssnar. Jag är mållös och vet inte vad hon vill ha som svar. Men efter en så lång tid tillsammans har jag nog insett att hon bara vill ha någon som lyssnar på henne. Efter att hon talat en lång stund och jag bara nickat och bekräftat att jag lyssnat genom att säga ”mm” tar hon fram en plåtburk från sin sängbordslåda. Hon räcker fram burken och bjuder mig på små hemgjorda söta kex med syltfyllning i mitten.
Jag vill egentligen inte alls ha ett kex, för det är kanske femte kexet hon bjuder på idag. Men jag tar ändå ett och tackar vänligt. Jag har inte hjärta att säga nej.
Det blir natt och Anita somnar. Själv ligger jag vaken och funderar på vad hon berättat. Jag har tillräckligt mycket att tänka på själv. Jag borde inte låta mig beröras så mycket, men jag kan inte hjälpa det. Jag lägger mig ner och gråter en skvätt när jag tänker på henne. Sedan tar jag min sömntablett som jag vet att inte hjälper mig, men jag tar den i alla fall. Efter några långa timmar av rosslande och slemmande börjar mitt operationssår bulta något fruktansvärt. Jag har inget annat val än att ta en värktablett som jag sparat sedan tidigare och lägga på hörlurarna och lyssna på lite avslappnande musk.
Jag har inte hunnit slumra till mer än kanske 20 minuter när jag vaknar av ett skrik och några smällar. Jag flyger upp ur sängen med ett ryck och river upp gardinen som skiljer mig från Anita. Hon står bredvid sängen och håller på att riva ut slangen ur sin bröstkorg. Blodigt slem flyger över mig och på golvet. Flaskan välter och en slemmig blodvarig pöl med lungvätska rinner ut.
Anita skriker och ropar och undrar var hon är. Jag försöker lugnande säga att hon är på sjukhus, men det går inte fram. Anita är i fullständig panik och känner sig otrygg. Jag ringer på sköterska genast medan jag befaller Anita att sätta sig på sängen. Jag vet att ett dränage som går till lungsäcken måste vara täckt hela tiden. Sedan försöker jag prata lugnande med Anita tills sköterskan kommer in.
Sköterskan ser på Anita och suckar tungt. Jag drar för gardinen och letar efter något att torka bort blodslemmet från mig själv och mina lakan med. Medan jag torkar bort allt hör jag på konversationen bakom gardinen. Sköterskan försöker få ordning på situationen, men det låter mera som en uppläxning. ”Nu lägger du dig och stiger inte upp igen. Det är natt.” Anita frågar var hon är, och undrar om hon är i fängelset. Hon är förvirrad som många åldringar blir på natten. ”Du är på sjukhus” förklarar sköterskan.
Efter en lång stund lugnar sig Anita. Jag andas ut, men sömnen är som bortblåst. Kockan är tre på natten och jag har inte sovit på snart en vecka sedan jag kom till det här rummet. Det är tyst en stund. Anita verkar ha lugnat sig. Men efter en kvart så börjar hon röra på sig igen. Jag frågar hur det är. Hon svarar och undrar var det finns en wc. Eftersom hon inte är i skick att stiga upp själv och gå till wcn med alla sina slangar och säkert har glömt bort att det finns en wc-stol bredvid hennes säng så ringer jag än en gång på sköterskan.
”Vad nu då?” frågar hon irriterat och jag förklarar att Anita behöver gå på toaletten. ”Kunde du nu inte ha sagt det tidigare när jag var här? Jag har andra patienter att sköta och hinner inte springa här var tionde minut” förklarar hon åt Anita som inte alls förstår vad hon menar. Anita vet inte ens var hon är och är uppenbarligen väldigt otrygg. Tillslut får hon i alla fall hjälp att stiga upp och sätta sig på toaletten.
Anita börjar förklara någonting men blir tvärt avbuten av den otåliga nattsköterskan ”Nu är det natt och du ska hålla mun fast” säger hon när hon hjälpt Anita tillbaka till sängen, och utan att säga desto mera går hon ut ur rummet.
Anita säger att hon är törstig. Jag själv är gråtfärdig och fullständigt utmattad. Klockan är halv fyra, men jag stiger ändå upp och hjälper Anita att hälla upp ett glas vatten, trots att jag själv har väldigt ont och just och jämt klarar att gå. Jag är opererad i både magen och i bröstkorgen och såren bultar och stramar. Jag stiger upp för att jag inte orkar se på den irriterade sköterskan igen.
Nästa dag är jag fullkomligt utmattad. Jag har max sovit tre timmar under hela natten, men kan inte somna om eftersom klockan är sju och en sköterska kommer in för att ta blodprover och lämnar alla bländande lysrör tända. Efter ett tag kommer fysioterapeuten in och vill att jag gör några övningar, men jag bara gråter som svar. För första gången under en och en halv månads intagning orkar jag inte hålla masken. Jag gråter av utmattning och fysioterapeuten säger några tröstande ord och säger att vi skippar dagens session. Jag lägger mig ner och drar täcket över huvudet. Draperiet är fortfarande fördraget.
Läkaren kommer in och tar en snabb runda. Hos Anita säger han att hon har cancer och att det finns behandlingar, men de är väldigt tunga och inte sagt att de ens fungerar och att hon är gammal. Sedan går läkaren vidare och ut ur rummet. Anita sitter på sängkanten och ser fundersam ut. Hon frågar om jag vill ha ett kex igen när jag går förbi till toaletten. Den här gången tackar jag artigt nej.
En sköterska kommer in och lämnar en liten broschyr till Anita om cancerbehandlingar och säger att de är väldigt tunga för en person i hennes ålder. Sedan går hon. Kvar sitter Anita med sin lapp. Hon lägger den på sitt lilla bord. Sedan fortsätter hon prata med mig. Jag vill bara gråta och dra täcket över huvudet. Jag är helt slut. Så slut som jag aldrig hade kunnat förstå att man kan vara. Jag kan inte sova, jag kan inte vila, jag kan inte känna mig lugn och fokusera på mitt eget välmående, fastän jag borde.
Efter en vecka blir Anita sämre. Hon ligger i sin säng och andas tungt. Tillslut får hon en syrgasmask på sig och starkare värkmediciner som gör att hon är helt däckad. Hon talar inte mera med mig. Hon bjuder inte på kex. Ingen hälsar på henne. Hon ligger bara där och lider. Jag hör hennes rosslande andetag och märker hur hon kämpar för att få luft. Så fortsätter det. Timme efter timme. En dag blir till två dagar. Hon kippar efter andan och lungorna är fyllda med slem och blod och hennes infektionsvärden är uppe i skyarna.
Jag har tungt att vara när jag ser hur hon lider och framför allt hur ensam hon är den sista tiden i livet. Hennes telefon ligger fortfarande oladdad bredvid henne på bordet. Ingen har frågat om hon vill få den laddad eller om hon vill ringa till någon. Antagligen har hon ingen att ringa till.
På natten går jag förbi Anita till toaletten. Jag märker att hon är vaken. Hon kan inte prata eftersom hon har andningsmasken på sig. Hennes ögon är variga och röda och irriterade av den torra luften som blåser henne rakt i ansiktet. Masken verkar läcka ut luft lite då och då. Anita ser på mig och ler. Jag tar hennes hand och kramar om den och ler försiktigt tillbaka före jag går till min säng. Jag lämnar mitt draperi uppe, bara för att jag känner att Anita kanske inte vill känna sig så ensam.
Efter några långa timmar vaknar jag upp. Det är mitt i natten. Jag ser hur två sköterskor viskande kommer in och ställer sig vid Anitas säng. De pratar om någonting vardagligt med varandra. De står där vid hennes säng och efter en stund lägger de täcket över hennes huvud och för henne ut ur rummet.
Jag blir kvar sittandes. Jag förstår att hon är död nu. Tusen tankar flyger runt i mitt huvud. Jag tänker på vad hon berättade om sin mamma som skulle komma och möta henne vid vägskälet. Jag tänker på hennes sista ensamma stund i livet. Jag ser på kakburken som står kvar på hennes bord. Jag tycker så synd om henne. Hon var aldrig till besvär. Hon var en genomvänlig själ.
Om jag bara kunde ha gjort mera för att hjälpa henne. Kanske jag kunde frågat om hon ville ladda sin telefon. Kanske hon var törstig eller hade svåra smärtor som hon inte vågade eller orkade säga till om. Hon bad nästan aldrig om något. Och när hon gjorde det såg man hur skamsen hon blev över att en del sköterskor verkade tycka att hon bara var till besvär.
Jag sitter kvar alldeles tyst för mig själv och funderar. Jag funderar på att utbilda mig till sjukskötare. En tanke som legat och grott nu i ungefär ett halvt års tid. Jag vet precis hurdan sköterska jag inte skulle vilja vara. Jag förundras över empatilösheten. Jag tänker att det nog inte är någon som kan förstå hur det är att vara patient förrän de själva upplever det.
Jag tänker på de i personalen som jag tyckt om. Vad är det som gör att en del är empatiska, tålmodiga och vänliga medan andra är rena rama motsatsen? Jag funderar och funderar, ända tills jag slutligen somnar när det är två timmar kvar tills morgonrutinerna sätter igång.
Nästa dag när jag drar upp draperiet ligger det en annan gammal tant bredvid mig, som påminner mig mycket om Anita. Hon ser rädd ut och ser mig knappt i ögonen när jag går förbi. När jag säger hej tittar hon försiktigt upp och nickar till svar. Maten framför henne står orörd och hon ligger i sängen med ryggen mot frukosten och drar täcket långt över sig. Ingen sköterska har sagt så mycket som ett ord åt henne på hela förmiddagen. Hon är nästa vårdobjekt som står på tur. Allt för snäll och försiktig för sitt eget bästa.
Jag lägger mig i sängen efter ännu en några timmars natt. Mina ögon svider och jag försöker att tänka på något trevligt. Jag blir arg och förtvivlad när jag inte kan koppla bort allt sjukhusrelaterat. Men så konstaterar jag att jag hellre är en människa med empati och medkänsla än en som inte bryr sig alls.
Snipp snapp snut. Tyvärr var det här ingen saga som tog slut, utan det är verklighet som sker medan jag skriver. Och sorgligt nog har jag redan tillräckligt med upplevelser för att skriva ett hundratal liknande berättelser.
Gå gärna in och gilla min Facebooksida för Lungan i stormen för att hålla dig uppdaterad om nya blogginlägg och inspirerande hälsoartiklar och få tips på intressanta och gripande hälsorelaterade skriverier. Du får gärna också komma med önskemål och feedback angående det jag skriver om.
