Jag lider egentligen av två kroniska sjukdomar, celiaki och fibromyalgi. Båda diagnoserna tog tid att få. Celiaki konstaterades 2002 och då blev det slut på min kökskarriär. Jag var sjukskriven ett år på grund av av dåliga värden och trötthet. Men jag struntade i det och började studera till närvårdare.
Ensam med två barn och bostadslån hade jag inte en chans att klara ekonomin som sjukskriven. Dessutom gick jag igenom en vårdnadstvist samtidigt som räckte nästan tre år och hade utvidgat besöksförbud mot mitt ex. En alldeles fruktansvärt lång tid!
Jag höll på att gå i den berömda väggen
Efter det har det funnits många motgångar och massvis med stress. Både privat och på jobb. Jag höll på att gå i den berömda väggen helt enkelt. Hälsan sviktade mer och mer. Saktade jag in? Nej, det gjorde jag inte.
Så följde förkylningar, ros på benen och en trötthet som aldrig gav med sig. Sova kunde jag inte. Jag var öm och stel i kroppen.
Företagsläkaren påstod jag led av depression, vilket inte stämde. Jag arbetar själv inom psykiatrin så det kändes bittert och tungt att inte bli hörd. Så värdelös jag kände mig efter läkarbesöken. Det var hemskt. Jag trodde att jag på riktigt höll på att bli en galen hypokondriker.
Blev stämplad som lat och en dålig mamma och fru
Att hemma bli kritiserad som lat, dålig mamma och fru av min bonusdotter och man gjorde inte saken bättre. Då träffade jag min hälsocentralsläkare som började misstänka fibromyalgi. Jag hade 18/18 triggerpunkter, stelhet, ömhet och en fruktansvärd trötthet. Att bli hörd och förstådd var en otrolig lättnad! Jag var inte lat eller dålig, och inte en hypokondriker heller.
Jag jobbade tre månader 60 % och gick sedan upp till 80 % i arbetstid och fick arbeta mer kvällar under vinterhalvåret och det är min räddning. Nu jobbar jag 90 % och det går, men ork att göra något privat är på minimum.
Processen att acceptera att jag inte längre är den jag en gång var har varit tung. Jag antar att jag inte riktigt accepterat det än i denna dag. Att ha en eller ett par dagar då man orkar och så slår det tillbaka i flera veckor är inte skoj! Jag vill ju orka som tidigare.
Stresståligheten har minskat markant
Nu är jag skild och påhoppen har tagit slut. Det har gjort mig gott. Att minska stressen var absolut nödvändigt. Visst stressar jag över en usel ekonomi, men hellre det än påhopp på mig som person. Stresståligheten har minskat markant. Jag blir fort trött.
Fibromyalgidimman gör dessutom att minnet spelar mig fula spratt. Det känns inte bra, men ibland måste man ju skratta åt sig själv också. Men visst skräms jag av framtiden. Jag funderar på om jag klarar av att jobba, hur jag ska klara mig ekonomiskt, kommer min familj och mina vänner att orka med mig, kommer jag någonsin att träffa en partner som kan godkänna mig som jag är? Jag vet att jag inte dör i detta men det är tufft ibland ändå.
Jag har lärt mig att inse hur viktigt det är att bli hörd, sedd och trodd som patient
Fördelen med att själv insjukna i en sjukdom som fibromyalgi är att jag har lärt mig att inse hur viktigt det är att bli hörd, sedd och trodd som patient. Det kan jag använda mig av i mitt arbete. Nu vet jag hur det verkligen känns! Hur enormt viktigt det är och hur liten man kan känna sig då man försöker berätta och inte bli tagen på allvar.
Det är min historia i korthet. Nu är det bara att fortsätta kämpa!
