Att leva med kronisk sjukdom
Jag har fått avslag på min ansökan om invalidpension eftersom jag av mitt pensionsförsäkringsbolag anses vara fullt arbetsförmögen. Kan inte gå till socialen, inte heller till arbetskraftsbyrån. Jag faller mitt emellan alla stöd och det gör mig sömnlös och stressad.
Ska föräldrar behöva försörja sina vuxna barn? I dagens samhälle är det vanligt, men också något som många ser ner på. Alla har inte heller turen att ha föräldrar som kan eller vill hjälpa. Många är helt utlämnade till samhällets dåligt fungerande system och mår väldigt dåligt. Är det då fel med att hjälpa till ekonomiskt?
Sedan dess att jag insjuknade har jag fått många insikter. De viktigaste och jobbigaste har varit relationerna i mitt liv. Människor som jag trodde att skulle bry sig har knappt visat intresse alls, medan helt eller halvt obekanta människor har visat stöd och empati och blivit till nya vänner som jag kan prata om vad som helst med.
Just nu befinner jag mig i en mellanvärld. Jag måste bevis att jag är tillräckligt sjuk för att få understöd. Ofta känns livet begränsat av en massa regler och restriktioner. Jag önskar att jag var frisk och ha mera friheter att välja vad jag gör med livet.
Stödgrupper för det mesta fantastiska ställen där man får möjlighet att både ge och ta. Men så finns det några undantag eller missförstånd med stödgruppernas syfte som jag tycker är viktiga att lyfta fram.
Jag har fått avslag på min ansökan om invalidpension efter 18 veckors väntande. Åtminstone från arbetspensionsbolaget, men det lär ju påverka FPAs beslut också. Nu ska jag hitta krafter någonstans för att kämpa vidare.
Plötsligt en dag kom väggen emot psykiatern Niklas. Han orkade inte ta sig upp från stolen på sin mottagning. Nu för tiden bloggar han för att hjälpa andra vara uppmärksamma på sin psykiska ork.
