Många som mår psykiskt dåligt är rädda för att pröva på antidepressiva mediciner. Orsakerna är många.
När jag insjuknade i en mystisk kronisk lungsjukdom för ungefär sju år sedan stannade mitt liv upp. Jag genomgick sju operationer under ett år. Slutade studera, började studera och slutade studera igen. Under alla dessa år har jag drivit en fruktlös kamp mot instanser för min rätt till någon form av understöd.
Jag har genomgått otaliga undersökningar och utredningar av min hälsa och min arbetsförmåga. Käpparna i hjulen har kommit så tätt inpå varandra att jag knappt hunnit resa mig förrän nästa motgång. Jag har länge levt ett liv i ovisshet kan man säga. Det har bara stampat på sitt ställe.
Kronisk sjukdom ledde till depression
Det var inte så oväntat att jag sjönk in i en depression när jag blev tvungen att lägga mina livsplaner på hyllan år 2013. Jag orkade inte fortsätta i den takten jag höll på, så jag avslutade mina studier till sjukskötare och kände mig totalt bortkommen i det här livet.
Under en sjukhusvistelse fick jag träffa en psykiater och kort därefter började jag träffa en psykolog regelbundet. Efter ett år blev jag tvungen att byta psykolog eftersom jag blev patient på en psykiatrisk avdelning med egna psykologer. Under ett år träffade jag en ny psykolog och tre nya psykiatriker.
Hela tiden nya psykiatriker
Gång på gång måste jag dra min komplicerade sjukdomshistoria. Det var jobbigt att komma ihåg allt och försöka övertyga en ny människa om att man faktiskt inte mår bra. Alla var så olika. En del hade knappt hört min historia till slut innan de ville skriva ut antidepressiva till mig. Själv var jag av den åsikten att jag klarade mig bra med psykologsamtal, vilket jag också gjorde då.
Andra tyckte att jag skulle börja i kognitiv beteendeterapi som betyder att man förbinder sig att besöka en terapeut minst en gång i veckan i några år i rad. Och man kan till och med behöva betala för en del själv. I mitt fall skulle det inte ha gått att ordna i min hemstad så det skulle ha inneburit 40 kilometer tur och retur. Något sådant ville och orkade jag inte förbinda mig till då.
Sedan dess har jag träffat ännu flera psykiatriker och jag har igen bytt psykolog. Mina psykiska problem är ganska komplexa. Det är inte så lätt för mig att förklara för någon hur det hänger ihop. Speciellt inte på finska. Jag har fått en medicin här och en medicin där. En läkare på akuten skrev ut Ketipinor för sömnen. Sedan tidigare har jag Mirtazapin som är en depressionsmedicin, men jag tar den inte i en tillräckligt stor dos för att det skulle vara effektivt mot depression. Jag började egentligen ta den för sömnen men tyckte på något vis att den jämnade ut mitt humör.
Ångest och sömnproblematik
Den här sommaren skrev en ny läkare ut insomningstabletter för mig att ta tillfälligt eftersom Mirtazapinet inte hjälper mig att sova och jag har haft allvarliga sömnsvårigheter. Ketipinor har jag inte vågat pröva och tänker inte göra det heller.
För min akuta ångest har jag fått utskrivet en ångestdämpande medicin där det verkande ämnet är oxazepam. Det är bara för nödfall men har behövts på sistone. Jag har alltså en helvirrig cocktail av mediciner som jag själv inte vågar experimentera med. Hur kan det ha blivit så här?
Det här tog jag upp med min psykolog under mitt senaste besök. Jag konstaterade att det inte är så konstigt att det blivit så konstigt. Det är för att ingen har en helhetsbild av min situation. Psyket vårdas på en plats och lungorna på en annan, som om huvudet inte hängde ihop med kroppen.
Problem när instanser inte samarbetar
Nu beskyller jag ingen enskild människa för det här. Det är ju alla system vi har som inte talar samma språk. Jag menar allt ifrån sjukvården till instanser och myndigheter. Patienten kommer i kläm. Ingen har tid eller möjlighet att ägna sig åt helheten, utan man får själv som utsatt patient försöka sätta ihop alla pusselbitar. Det här är ju självklart ingen bra lösning eftersom det handlar om saker som man som patient inte har tillräckligt med kunskap om för att kunna göra riktiga bedömningar.
Det finns många människor, inklusive jag själv som faktiskt inte orkar. Att trampa vatten i en bottenlös sjö när man själv är sjuk är inte hållbart i längden. Man orkar inte till slut.
För mig har det varit svårt att veta vem jag ska tro på, speciellt när det gäller psykiatrisk vård. Vem ska jag tro på när alla säger olika? Hur ska jag våga lita på vad någon säger? Svaret är ju att det gör jag inte. Tyvärr. Och det får mig att känna mig så maktlös.
Folk har blivit rädda för antidepressiva
Eftersom man som patient är så vilsen är det självklart svårt att veta vad eller vem man ska tro på. Media har under de senaste åren fått depressionsmediciner att framstå som något dåligt. Man har skrivit om att det är verkningslösa preparat och att placebo har en lika bra effekt.
Nu har svenska forskare i stort sett slopat de här teorierna. De har sammanställt många vetenskapliga studier och dragit nya slutsatser. De hävdar nu att de studier som tidigare visat att antidepressiva mediciner inte skulle har bättre effekt än placebo är baserade på dåligt genomförda studier. I studierna har man bland annat gjort slarvfel och tagit med patienter som har haft allt för låga medicindoser.
SSRI-läkemedlen klart överlägsna placebo
Forskarna säger nu tvärt om att SSRI-läkemedlen har en klart bättre effekt än placebo. I en analys där det ingått 3300 patienter där två tredjedelar fick SSRI-läkemedel och en tredjedel fick placebo hade SSRI-läkemedlen en klart överlägsen effekt jämfört med placebo. Läs hela artikeln här på Yle. Där finns länkar till studierna.
Nu påstår ingen att SSRI-läkemedel är riskfria och utan bieffekter. Många får bieffekter, andra inte. Men det jag vill komma till, som forskarna också påpekar, är att det verkligen är olyckligt att folk har blivit rädda för antidepressiva läkemedel. För de kan verkligen rädda liv.
Själv är jag en av dem som skulle ha varit i behov av depressionsmediciner länge, men har stretat emot på grund av att jag känt mig osäker. Min okunskap har lett till rädsla. Den rädslan har jag inte kunna komma ifrån eftersom jag inte känt att jag har någon som jag litar på inom den psykiatriska vården. Lägg sen ännu till att inte få psykisk vård på sitt eget modersmål så har du receptet på en riktig mentalsoppa!
Efter fem år som sjuk vågar jag ta emot hjälp
Efter ungefär fem år som deprimerad vågar jag äntligen ta emot den hjälp jag skulle behöva. Detta tack vare att jag hittat några människor inom vården som jag vågar lita på och som har följt min situation länge nu. Det är verkligen få förunnat. Jag säger alltså inte att antidepressiva är lösningen för alla eller för mig. Men min attityd till allt som har med psykisk vård att göra har definitivt förändrats de senaste åren. Jag kommer att vara mycket öppnare framöver. Synd att det tagit mig så lång tid att komma hit.
Vad har du för erfarenheter? Lämna gärna en kommentar.
Källa: Svenska Yle
Jag har ätit antidepressiva mediciner i flera år och de har varit min räddning. Jag har slutat äta medicinerna två gånger men det slutade med att jag ramlade in i ångesten efter en tid. Dit vill jag aldrig mera igen.
Jag hade turen att få bra hjälp, redan från början, bra arbetsplatsläkare och bra psykolog. Och jag hade turen att ha en försäkring som täckte terapikostnaderna under flera år.
Nu lever jag ett “normalt” liv med medicinerna hjälp och det är jag tacksam över.
Hoppas det blir ordning och reda med dina mediciner och det är bra att du har någon som du litar på. Hoppas allt vänder till det bättre!
Jag har också brottats med dessa tankar men funderar på att pröva medeciner. Jag hade även tänkt börja med kbt och funderar på att göra det online, vet du något om den här tjänsten https://mindler.se ? Vad det står på deras hemsida så verkar det bra men man är ju alltid lite osäker när man inte vet nån som prövat.
Har inte hört om mindler men det låter ju bra. Värt att ge det ett försök tycker jag. Och du kan ju alltid skriva/ringa dit och fråga efter mera information, så kan du bestämma sen.