När kronisk sjukdom skrämmer bort vännerna

Många kroniskt sjuka har genom åren berättat för mig om att vännerna sakta men säkert försvinner när kronisk sjukdom kommer med i bilden. Det är sorgligt, men faktiskt sant.

I alla fall för en stor del av oss kroniskt sjuka. Den här artikeln är ett litet sammandrag av upplevelser kroniskt sjuka berättat för mig om hur vänskaran krymper när man inte kan och orkar som förut.

Det är många som får höra att de blivit tråkiga för att de inte orkar hänga med på fester och dricka alkohol. Folk förstår inte hur negativt en sen kväll och en drink kan påverka måendet hos en kroniskt sjuk person. Ofta handlar det om dagar eller till och med veckor som man får reservera för payback i form av sjukdomsskov, sängliggande, smärtor och illamående med mera. När man är sjuk behöver man göra annorlunda prioriteringar i livet. Man måste noga överväga om det är värt att ta alla risker som en rolig kväll eller kaffeträff kan innebära.

Svårt att våga bjuda hem

Det är också svårt att våga bjuda hem vänner eftersom man är rädd för att behöva ställa in i sista minut. Folk är ofta väldigt oförstående när man ställer in planer i sista stund, när man dagen innan kanske mått någorlunda bra. När de märker att den kroniskt sjuka dagen efter igen klarat av att genomföra en aktivitet tror de att man använder sin sjukdom som en ursäkt för att slippa träffas. Därför avstår många från att planera in saker, eftersom måendet är så oförutsägbart.

Kroniskt sjuka tycker ofta att de själva är skyldiga till att vänskaran krymper och har ett väldigt dåligt samvete. En del drar sig undan och tycker att det är lättare att träffa nya vänner som inte minns en som frisk. Det är ibland lättare att skapa nya relationer där man vet var man har varandra än att kämpa för att få de gamla vännerna att förstå hur livet har förändrats. Därför är det många kroniskt sjuka som mest har kontakt med folk i samma situation. Då slipper man gång på gång förklara det som aldrig verkar gå hem.

“Du har förändrats”

Det är inte heller ovanligt att folk får höra av vänner och bekanta att de har förändrats sen dess att de insjuknade, att de inte längre är sina gamla jag. Det känns ju väldigt tråkigt att höra att man inte bara tappat sin hälsa, utan också sin personlighet. Så där det ju inte. Man är ju innerst inne sitt vanliga gamla jag. Att vänja sig med sin nya livssituation tar lång tid. Jag kan nog nästan påstå att man aldrig riktigt vänjer sig, men man kan lära sig att acceptera situationen och hantera den. Då blir saker i livet onekligen annorlunda. Men ingen sjukdom kan beröva oss våra innersta jag. Vi har inte förändrats trots att våra livsomständigheter gjort det.

De första som försvinner ur livet är arbetskamraterna. Det är svårt för många kroniskt sjuka att förlora sin arbetsidentitet. Arbete är ju inte allt här i världen, men för många är det en väldigt viktig bit i livet och att förlora den innebär stor sorg.

Med tiden försvinner vänner och efter ännu lite längre tid slutar ofta också de allra närmaste vännerna att höra av sig. Svårast är det att förlora de vänner som man själv alltid ställt upp för och som man alltid trodde skulle finnas där om man själv behövde hjälp. Ofta får man höra att om en vän inte stannar kvar så är det ingen riktig vän. Det stämmer ju visserligen till stor del, men är inte till mycket tröst för den som står helt ensam. Det är väldigt svårt att lära sig stå ut med att de man en gång stått så nära inte längre gör det. Men det finns också vänner som inte ger sig och står vid ens sida i vått och torrt. Har man en sådan vän är man lyckligt lottad.

Man blir sin egen sämsta vän

I takt med att vännerna försvinner blir man sin egen sämsta vän. Det är lätt att tro att man inte är värd vänskap mera, när det verkar som om man inte längre duger någonstans på grund av att man är sjuk. Det är inte konstigt att man beskyller sig själv för det. Det är helt naturligt att det blir så. Men man gör det bara ännu svårare för sig om man börjar tycka illa om sig själv. Att vara snäll och förstående mot sig själv är lika viktigt som att ha förståelse för andra.

Det finns många kroniskt sjuka som skulle önska att vännerna skulle komma hem till dem för att fika. Det besparar den sjuka mycket lidande om hen slipper ta sig till stan eller var man nu vill träffas. Men många vänner förstår inte det här och förväntar sig alltid att den sjuka ska ta sig till plats och ställe. När man sen inte har ork eller möjlighet att göra det rinner vänskapen ut i sanden. Många är så sjuka att de är bundna till hemmet i många år. En del har endast telefonkontakt med omvärlden. Då är ett besök guld värt. Men många vänner verkar inte inse att saker har förändrats, utan fortsätter behandla personen som om den vore fullt frisk.

Att sakna gemenskap

Som kroniskt sjuk upplever man ofta att man inte längre har något gemensamt med vännerna som lever ett normalt liv med arbete, familj, hobbyer och så vidare. Är man ensamstående som många tyvärr är på grund av sina sjukdomar blir man sällan bjuden på parmiddagar. Inte har man heller ekonomi för att kunna bjuda tillbaka eller köpa dyra presenter. Man blir utanför på många plan när man är sjuk. Det är väldigt sorgligt, men sant.

För många kroniskt sjuka är det också jobbigt när vännerna lägger allt ansvar på dem och säger saker som ”Det är bara att säga till om du behöver något eller vill träffas”. Det är svårt för folk att förstår hur svårt det kan vara för någon som mår dåligt att orka eller våga ta initiativ. Ofta känns hela livet hopplöst. Man känner sig redan som en börda för alla andra. Att fråga efter hjälp eller att föreslå en träff kan vara rent utav omöjligt för många. Som vän eller anhörig lönar det sig att ha överseende och vara envis med att höra av sig och föreslå saker.

Nya vänner finns att få

De goda nyheterna är i alla fall att det finns nya vänner att få längs vägen. Många hittar nya vänner via patientföreningar och stödforum. Du kan till exempel gå med i Lungan i stormens kamratstödsgrupp för kroniskt sjuka. Ibland ställer folk från oväntat håll upp också. Man blir lätt förvånad över vilka som försvinner ur ens liv och vilka som kommer in i det. Det är sällan som man förväntat sig.

De vännerna som ger dig skam- och skuldkänslor för att du inte kan och orkar som förr är nog jobbigare att ha i livet än att inte ha dem ändå. Det är aldrig hälsosamt att stanna kvar i destruktiva och ensidiga relationer. Ibland är det nödvändigt för både den fysiska och psykiska hälsan att klippa av banden.

Avslutningsvis kan man säga att det alltid kommer att finnas folk som kommer och går i ens liv. Riktiga trogna vänner är sällsynta. Man har tur om man har sådana. Och vi är aldrig våra sjukdomar trots att vi på många sätt är tvungna att förändras på grund av dem. Du som är sjuk ska vara stolt för att du vågar vara den du är trots att du är sjuk. Du behöver inte dölja någonting för någon.

Och till alla er som inte har förståelse för hur det är att leva med en sjukdom som aldrig ger oss en lugn stund säger jag som en av mina läsare: ”You don’t get it until you get it”.