Jag läste precis att den finlandssvenska sportprofilen Kaj Kunnas har blivit vald till årets positivaste finländare. I maj drabbades Kaj av en hjärninfarkt. Det var såklart en omtumlande upplevelse och det blev en lång sjukledighet. Trots det har han hållit sitt goda humör. Kaj berättar själv i en artikel på Yle att han har haft det bra i livet och haft turen att få ha en god hälsa, ända tills han drabbades av infarkten.
Juryns motivering var att Kaj har en ljus personlighet och de var imponerade över hur han behöll sin positivitet trots de hårda motgångarna som infarkten innebar. Han har visat viljestyrka att ta sig igenom sin sjukdom och gått ut med det i offentligheten, istället för att misströsta i tystnad.
Fundersam över budskapet
Kaj är förstås värd sitt pris. Jag håller med om att han är en riktigt positiv kämpe och självklart fick han inte bara priset för att ha klarat sig positiv igenom en hjärninfarkt. Samtidigt är jag lite fundersam över budskapet det sänder åt andra som också drabbats av motgångar i livet men inte klarat av att hålla sig så positiva. Jag är bara lite oroad över att någon kan läsa det och känna sig misslyckade i jämförelse med till exempel Kaj.
Att vara pessimistiskt lagd är inget fel som behöver åtgärdas
Det intressanta här var att Kaj berättade att han haft ett bra liv. Han påstår också att positivitet är ett val och att alla inte föds sådana. Jag har bloggat om det här med att vara optimist och pessimist tidigare och försökt få folk att förstå att den pessimistiska livssynen inte är fel. Det är bara ett annat sätt att tänka och vara och hantera saker i livet. Det är inte ett fel som behöver åtgärdas. Man är inte en sämre människa på något vis om man är mera pessimistiskt lagd. Läs mitt inlägg om pessimism här.
Det finns en gräns för hur många trauman vi kan gå positiva igenom
Jag läste om en intressant undersökning på Psychology Today. Forskare hade undersökt en grupp på 2000 vuxna amerikaner och frågat dem hur många traumatiska upplevelser de varit med om i sina liv. De traumatiska upplevelserna kunde vara allt ifrån sjukdom, en nära anhörigs bortgång, naturkatastrofer, problem med ekonomin, att man råkat ut för våld eller olyckor.
Resultatet var ganska överraskande. De som rapporterade att de inte genomlevt något trauma alls var missnöjdare med livet och kände sig mindre lugna än de som rapporterade att de genomlevt två till fyra trauman.
De som hade genomgått mer än fyra traumatiska upplevelser rapporterade däremot att de var mera deprimerade och ångestfyllda, mindre nöjda med livet och hade svårare för att arbeta och ha ett socialt liv.
Det som inte dödar dig gör dig bara starkare till en viss gräns
Såklart räcker det med ett enda stort trauma för att knäcka en människa. Det är ingen idé att börja räkna vem som genomlevt mest och börja jämföra med varandra. Men man kan i alla fall konstatera att uttrycket ”Det som inte dödar dig gör dig starkare” bara stämmer i viss mån.
Att få ett pris för att man klarat sig med humöret och förståndet i behåll efter ett allvarligt sjukdomsfall vet jag faktiskt inte vad jag ska tycka om. Fastän priset inte enbart hade med att överleva en hjärninfarkt att göra så fick jag ändå lite den känslan av det jag läste, både i Yles artikel och i juryns motivering. Jag kanske mera är av den åsikten att alla som genomlever något tungt är värda ett pris. Man är inte bättre för att man inte drabbades av ångest och depression efteråt, för som forskningen antyder så är ingen människa osårbar. Någon gång är måttet rågat för alla och vi bryter ihop psykiskt.
Jag klarade av att hålla mig någorlunda positiv genom de första fyra operationerna, men vid operation nummer sju var det verkligen inte lika lätt. Och när det visade sig att sjukdomen var kronisk och jag fick ge upp utbildningar och hobbyer på grund av den så blev tillvaron bara mörk.
Men i alla fall så vill jag avsluta med att säga att jag inte är missunnsam. Kaj verkar vara en glad och trevlig person som förtjänar sitt pris. Det enda jag absolut inte håller med om är påståendet om att positivitet är ett val man gör, för det är långt ifrån möjligt för alla.
Vad tycker du? Är man fel om man inte tar sig igenom livet som en optimist?
Man är inte fel. Förstås inte. Men jag tror att man har det roligare i livet om man försöker se allt positivt. Och det kan väl inte vara en dålig sak!? Alla vill väl ha roligt. Att ha roligt och tex skrattar utsöndrar endorfiner som ger lyckokänslor. Som gör att man mår ännu bättre, eller iaf känner sej så. Man tar väl sej igenom livet på set sätt man själv tycker lämpligt och som passar en själv bäst. Jag själv känner att jag får betydligt mer ut av livet genom min positiva attityd och att aktivt försöka sträva efter att se det ljusa i tillvaron.
Ja det har du så rätt i Hanna! 🙂 Men att ha en pessimistisk livssyn behöver inte betyda att man har mindre roligt, bara att man har ett annat mentalt sätt att hantera och se på saker i livet. Menar att man har olika sätt att hantera motgångar och förbereda sig inför saker. Man kan vara en glad pessimist lika mycket som man kan vara en ledsen optimist. Så tror jag 🙂