Fysisk och psykisk sjukdom går hand i hand. Speciellt när vi talar om långvariga och ofta livslånga kroniska sjukdomar. Många kroniskt sjuka söker ändå aldrig hjälp för sitt psykiska mående.
Kronisk sjukdom kommer sällan ensam. Den kommer ofta i sällskap av psykisk ohälsa. Fysisk och psykisk sjukdom går liksom hand i hand. Speciellt när vi talar om långvariga och ofta livslånga kroniska sjukdomar. Det skulle nästan vara omänskligt att hålla psyket helt intakt efter åratal av svår sjukdom och ständiga motgångar. Att vi med kroniska sjukdomar drabbas hårt psykiskt är mer naturligt än något annat.
Många av oss insjuknar redan i barndomen eller i ungdomen. Det innebär ofta att vi går miste om en mängd möjligheter i livet som andra människor ser som naturliga milstolpar. Ingen i det här livet kan ju ta något för givet. Vem som helst kan misslyckas. Men många kroniskt sjuka saknar helt och hållet möjlighet till att ens sätta upp mål.
Vi går miste om mycket
Istället får vi se på medan andra förverkligar sina mål och drömmar. Att vara koniskt sjuk kan till exempel betyda att vi aldrig kan simma, springa, resa, studera, arbeta med det vi vill eller bilda familj. Sakerna vi går miste om har en tendens att samla sig på hög och gör att vi känner maktlöshet och hopplöshet. Ofta känns livet helt enkelt skit och orättvist.
Det är också väldigt vanligt att man får höra en hel del elakheter från den oförstående omgivningen. Man kanske inte ser så sjuk ut som man är. Många kroniskt sjuka får höra att de är lata, inte tänker tillräckligt positivt, inte vill bli friska och så vidare. Både barn och vuxna kan bli mobbade på skolor och arbetsplatser för att de är annorlunda och inte klarar allt som alla andra.
Kampen mot myndigheter tär på oss
Kampen som många kroniskt sjuka för mot myndigheter är också något som tär väldigt mycket på den psykiska hälsan. Vi har ingen möjlighet att arbeta som en frisk människa, men får heller inget stöd från myndigheterna. Det leder ofta till skam- och skuldkänslor hos den sjuka. Tankar om att vi borde orka arbeta och vi borde försöka bättre börjar gro inom oss. Till slut känner vi oss som värdelösa sjukdomsbedragare, bara för att vi inte får den hjälp vi har rätt till.
Många kroniskt sjuka känner sig väldigt ensamma. Som kroniskt sjuk är man ofta utlämnad till sitt eget öde. Alla har inte en stöttande familj eller goda vänner att förlita sig på. I takt med att åren går färgas tankarna och framtidstron allt mörkare. Många vet att sjukdomen inte kommer att bli bättre med åren.
Fokus på det fysiska
På vårdinrättningarna ligger fokus mest på de fysiska sjukdomarna. När vi kroniskt sjuka besöker våra läkare är det också naturligt att vi lägger mest krut på att få hjälp med våra fysiska sjukdomar. Det handlar ju trots allt om att försöka få hjälp med att hålla kroppen i skick. Att sedan hinna tala om det psykiska eller att ens få det ur sig kan vara väldigt svårt i stunden.
Läkarna har sällan tid att ta upp den mentala biten. Dessutom har långt ifrån alla kroniskt sjuka lyxen att få träffa en och samma läkare under en längre tid. Att få ur sig sina allra mörkaste tankar till någon som man nyligen träffat och inte hunnit bygga upp ett förtroende för kan vara svårt. För många känns det omöjligt.
Det negativa måste ut
I många fall leder det till att man som kroniskt sjuk till slut isolerar sig från omvärlden. Det blir tyngre och tyngre att hålla upp sin kämparanda. Det är många kroniskt sjuka som känner sig som bördor för sina anhöriga. Därför håller man ofta upp en fasad av att man mår bättre än man gör. Innerst inne känner man sig väldigt ensam och hopplös. Att isolera sig blir till en form av ohälsosam hanteringsstrategi när vi inte vet vad vi kan göra. När vi inte orkar hantera livet längre.
All denna negativa energi som vi ständigt går och bär på måste ju komma ut på något sätt. För dem som inte får tillräckligt med hjälp från sjukvården eller sin omgivning leder det inte sällan till dåliga hanteringsstrategier. Det kan leda till bland annat depression, kronisk ångest, självskadebeteende, ätstörningar, panikångest och självmordstankar.
Roten till det onda
Det är fruktansvärt att man som sjuk dessutom ska drabbas av en rad psykiska åkommor förrän man tas på allvar och får hjälp. Men då för de psykiska sjukdomarna. Den underliggande fysiska sjukdomen och den otrygga livssituationen som ju är roten till allt det onda är det sällan någon som förstår. Istället får vi behandling för den psykiska ohälsan, om vi har tur.
Många kroniskt sjuka får inte den hjälp de behöver på grund av att de också utvecklat psykiska sjukdomar som en följd av allt det tunga de ständigt går igenom. Därför är det sorgligt nog många som väljer att helt och hållet hemlighålla sina psykiska problem, vilket bara leder till att de mår sämre.
Var inte rädd för att söka hjälp
Har du utvecklat psykisk ohälsa som en följd av en kronisk fysisk sjukdom? Då vill jag att du ska veta att det inte alls är konstigt. Det är tvärt om väldigt vanligt. Dina känslor är berättigade och dom finns där av en orsak. Du behöver aldrig skämmas för att du mår psykiskt dåligt. Du kan alltid fråga efter hjälp. Det betyder inte att du är svag. Det är ett tecken på styrka och mod.
Nästa gång du är på vårdcentralen eller hos din läkare och du känner att du faktiskt behöver hjälp för ditt psykiska mående kan du fråga om det finns något att prata med. Ofta finns psykiatriska sjuksköterskor, terapeuter eller psykologer. Att ta hjälp av någon som är professionell är absolut inget att skämmas för. Din psykiska hälsa och din fysiska hälsa är sammanlänkade. Att du sköter om ditt psyke är lika viktigt som att du vårdar din fysiska hälsa.
