Att spela dator- och konsolspel blev min räddning när jag mådde som sämst. Nu är det fortfarande ett viktigt inslag i vardagen som hjälper mig att slappna av. I vårt poddavsnitt berättar vi om spelandets betydelse i våra liv.
När jag var 24 år drabbades jag hårt av en kronisk sällsynt autoimmun sjukdom. På ett år blev det sju operationer, varav flera var livräddande. Efter det trodde jag att mitt liv skulle kunna återgå till något som liknade ett normalt igen, men det gjorde det aldrig.
Idag 12 år senare är jag fortfarande sjukskriven och lever med en och en halv blödande lunga. Kronisk bronkit är en del av vardagen. Livet är allt annat än en dans på rosor.
På grund av allt jobbigt jag varit med om säckade jag också ihop psykiskt för fem år sen. Det finns en gräns för vad alla orkar med, och för mig sade huvudet bara stopp. Efter en intagning på sjukhus med dubbelsidig lunginflammation började jag skaka. Jag blev helt hysterisk och hypokondrisk.
I ett över ett år satt jag bara på soffan och skakade av panikångest. Det var mitt livs psykiskt tyngsta tid. Jag kunde inte se på tv, klarade knappt av att äta. Kroppen orkade inte gå. Benen bara vek sig. För att klara en dag behövde jag ta lugnande medicin, ibland tre gånger. Annars gick det helt enkelt inte att existera.
Spelandet blev min räddning
Det var då spelandet kom in i bilden. Jag har alltid tyckt om både dataspel och konsolspel. Ända sen jag var lite har jag spelat. Ibland har jag haft längre pauser, men alltid hittat tillbaka till spelandet.
När jag mådde som sämst psykiskt klarade jag inte av att se på en skärm, men så fort det gick satte jag mig ner och spelade. Trots att depressionen låg som ett svart täcke över mig klarade jag av att sätta igång ett spel. Om inte så gjorde jag det ändå, bara för att jag desperat behövde fokusera på någonting annat än min panikångest.
Konstigt nog hjälpte spelandet mig att lugna ner mig. Pulsen sjönk och jag slutade hyperventilera. Jag kunde till och med skratta lite igen. Att spela blev min bästa ångestdämpande medicin. Det tog mig igenom min värsta tid.
Jag spelar mycket tillsammans med min partner. Trots att jag börjat må lite bättre har vi inte slutat spela, utan det finns kvar som ett mycket trevligt inslag i vardagen.
Poddavsnitt om spel och kronisk sjukdom
Lyssna på vår podcast Tillsammans med kronisk sjukdom där vi berättar om hur spelandet har hjälpt oss i vardagen.
Det här är några av våra favoritspel som vi nämnde i poddavsnittet. De är multiplayerspel som vi ofta spelar tillsammans.
Spelar du också? Berätta gärna vad spelandet betyder för dig.
Här kan du lyssna
Podden “Tillsammans med kronisk sjukdom” finns tillgänglig för Android och iOS-enheter. Ladda till exempel ner och installera iTunes, Podbean Acast eller Castbox från Appstore eller Google Play. Eller lyssna via Spotify.
Här hittar du till våra tidigare avnitt.
Håller med! Tack för ett bra inlägg. Jag lider själv av en extrem psykisk ohälsa och spelandet är för mig en bra terapi. Men, ämnet är tabu-belagt och därför känns det bra att här kunna erkänna mina “synder”. Jag spelar egentligen inte så mycket men tycker att spelandet borde erkännas som ett verktyg i behandlingen när det gäller psykisk ohälsa. I synnerhet om mediciner (med jobbiga biverkningar) inte hjälper. Ok, så jag gillar krigsspel och helst tillsammans med andra spelare i någon sorts team, vilket är ironiskt eftersom jag i verkligheten är fullständigt a-social. Vill så gärna ge här mitt SteamID för att eventuellt få nya vänner i spel men förstås så är jag feg. Nåja, tack för en bra sida. Önskar dock mera innehåll i artiklarna, mera praktiska råd om hur gå tillväga när man faller mellan stolarna och hur slåss med t.ex. FPA. Mvh, utbränd hen i tillfällig sjukpension som knappast kommer att lyckas med att återvända till arbetslivet 🙁
Tack för din kommentar! Och jag blir glad över att höra att du gillar Lungan i stormen 🙂
Jag önskar också att det skulle finnas nån manual för hur man gör när man faller mellan stolarna. Det är precis det som hänt mig. Har kämpat för att få löpande stöd sedan 2011 utan att lyckas. Verkar som om jag är för ung för att FPA ska godkänna sjukpension. Har tyvärr inte många goda råd att komma med när det gäller instanskrigandet, annat än att ge inte upp.