Ett nytt försöka att reda ut stödhärvan

I natt var en konstig natt, men tyvärr inte ovanlig. Jag fick ingen sömn. Kände mig bara ångestfylld. Jag funderade halva natten på vad det kunde bero på, vilket förstås inte gjorde saken bättre. Jag tror att det berodde på vad som hänt under dagen.

Jag var till hälsocentralen på ett läkarbesök till en ny läkare. Jag var inte ensam på läkarmötet, men ändå kan bara tanken på ett läkarbesök få mig att skaka, utan att jag riktigt vet varför. Det sitter i. Jag är inte alltid mottaglig för att höra mera om min hälsa. Ibland går jag bara i lås.

Nu var det ju absolut inget farligt med det här mötet. Tanken var att den här läkaren skulle sätta sig in i min situation och försöka samla ihop alla mina papper och skriva ett nytt intyg som kanske skulle kunna få folkpensionsanstalten att ändra sitt beslut om min sjukpension.

Jag hade med mig min stora svarta mapp med alla papper jag någonsin fått från instanser och av sjukvården. Det är en hel del. Allt har jag sorterat noggrant enligt instans och datum. Utan den mappen skulle jag inte ha koll på någonting.

Att sitta och dra hela sin sjukdomshistoria på nytt och prata om sjukdomen gjorde mig helt klart upprörd innerst inne. Det var inget fel på bemötandet eller något sådant. Läkaren var otroligt trevlig och empatisk och ville hjälpa mig, vilket jag är oerhört tacksam för. Men jag har en knapp som är löjligt enkel att trycka på. Den väcker alla ångestkänslor till liv på en halv sekund.

Nu känner jag att jag bara måste försöka lugna mig. Det är oerhört frustrerande att inte riktigt veta varför jag blir upprörd och ångestfylld. Det har bara varit så mycket med allt möjligt och ett besök till läkaren räcker för att få min redan överfyllda bägare att rinna över.

Idag körde jag till sjukhuset i Åbo för att få mina månatliga kontrollprover tagna. Jag åkte ensam i mitt zombietillstånd. Och när jag kom ut så hade jag lyckats få parkeringsböter. Det fanns inte en parkeringsplats ledig på hela den stora sjukhusparkeringen, men jag hittade en. Tydligen var det en taxiplats där mitt ibland alla vanliga bilar. Så typiskt. Jag skulle verkligen inte ha råd med att betala böter. Jag hade ju betalat för parkeringen och allt. Men sånt händer. Tror jag en gång i mitt liv förut har fått parkeringsböter.

Efter blodproverna åkte jag in till ett köpcenter på vägen och träffade min lungkompis. Det var trevligt. Efter att ha pratat ett tag satt vi båda och rosslade och hostade och skrattade lite åt det. Vi konstaterade att ingen av oss skulle klara av ett kundbetjäningsjobb eftersom att prata en stund över en kopp kaffe gör oss båda helt rossliga och hesa. Så det var bara att säga hejdå och åka hem och försöka andas istället.

Nu sitter jag här framför datorn och är helt utmattad. Hoppas att det snart ska bli natt och att jag får sova lugnt. Jag har trappat ner på min depressionsmedicin som ska hjälpa mig att somna, eftersom jag har haft den i flera år och inte tycker att den hjälper. Får se hur det ska gå. Istället fick jag utskrivet insomningstabletter som jag bara tänker ha i reserv eller när jag ska sova borta, för då får jag aldrig sömn. Ingen skillnad hur bekväm sängen än skulle vara. Minsta illa förändring kastar mig ur balans. Jag hoppas att det ska bli bättre med tiden. Jag jobbar på det.