En gång var jag en kärnfrisk 18-åring som nyligen hade påbörjat mina studier i marknadsföring. Plötsligt efter en influensa blev jag allvarligt sjuk och min hälsa bröts ner totalt. Idag är jag en heltidssjuk 35-åring.
Jag minns precis hur vuxen jag kände mig i den åldern. Körkort hade jag precis tagit. Hela världen låg framför mig. Jag funderade på vilken riktning jag skulle ta i livet. Att studera något med grafisk design lockade mycket.
På fritiden gjorde jag ungefär allt det som ungdomar normalt gör. Jag träffade mina kompisar och vi kände oss supervuxna när vi kunde beställa alkoholhaltiga drycker på den lokala puben. Det blev en och annan fest nu och då. Klart att man vill pröva på allt möjligt när man precis blivit myndig.
Från kärnfrisk till allvarligt sjuk
Men år 2004 när jag var 19 år förändrades mitt liv. Jag gick från att vara kärnfrisk till allvarligt sjuk. På vintern blev jag sjuk och fick feber. Högst antagligen var det en vanlig influensa eftersom många andra i min klass också var sjuka.
Febern gick över och jag fortsatte mina studier. Men plötsligt blev jag sjuk igen. Febern kom och gick. Jag började hosta blod, ibland så att ett handfat såg ut som det spraymålats med rött. Det var något av det värsta jag upplevt i mitt liv dittills. Det bara gurglade i lungorna när jag skulle försöka få luft.
Fler symptom kom in i bilden. Jag fick sådana kraftiga smärtor i bröstkorgen att jag inte kunde andas. En gång svimmade jag av smärtan. Det kändes som om någon höll på att pressa ett järnspjut genom mina revben.
Insåg att också min hälsa som ung är skör
Ungefär ett halvår senare när jag spenderat en vecka på en reumatologisk avdelning fick jag reda på att min hjärtsäck var fylld med vätska. Det blev skrämmande hjärtkontroller i ett års tid. Hela den pärsen var väldigt traumatisk för mig. Jag förstod som 19-åring att jag inte var odödlig. Till och med jag som levt hela mitt liv som kärnfrisk kunde plötsligt bli riktigt allvarligt sjuk.
Som ung tänker man sällan på sånt. Varför skulle man det? Man tänker väl mest på livet och framtiden. Döden känns ganska avlägsen för de flesta. Det är för mig helt förståeligt att många ungdomar inte är rädda för coronaviruset. Det som jag däremot inte förstår är varför så många unga respektlöst låter viruset sprida sig i tider som dessa. Var är respekten för de äldre anhöriga och den stora mängden folk som tillhör riskgruppen?
Har fått ge upp så mycket
Min historia slutade tyvärr inte med en hjärtsäcksinflammation. Efter ett fem år långt kämpande med konstiga och skrämmande symptom började mina lungor blöda så mycket att jag lades in på lungavdelning. Då var jag 25 år och hade på något vänster lyckats utbilda mig till både merkonom och turisttjänsteman trots mardrömslika symptom.
Mitt liv gick vidare samtidigt som det stod väldigt stilla. Jag vågade inte åka långt hemifrån under min ungdom på grund av rädsla för sjukdom och väldigt dålig ork. Jag var konstant utmattad. Ett år minns jag att jag mest låg hemma och sov på dagarna. Jag orkade varken arbeta eller studera vidare.
Många livräddande operationer
På lungavdelningen åkte jag ut och in mellan år 2010 och 2011. Jag opererades totalt sju gånger och var nära döden när rutiningrepp misslyckades fullständigt. Den här tiden har format mitt liv. Jag har fått ge upp så mycket. Mina drömmar om att bli sjuksköterska gick i kras. Jag hamnade också sluta med många hobbyer.
Depression och generaliserat ångestsyndrom var ett faktum och en naturlig konsekvens efter alla mina traumatiska upplevelser. År 2017 gick jag rakt in i väggen så att det smällde om det. Trots hård medicinering är stora delar av min ena lunga förstörd. Jag hostar fortfarande blod, är fullkomligt utmattad och kan inte arbeta. Mitt immunförsvar är lågt på grund av regelbunden medicinering så som kortison och cytostatika.
Får leva ett väldigt försiktigt liv
Nu är jag 35 år och det känns som om jag var 20 år igår. Min ungdom for förbi i en enda sjukdomsdimma. Jag har inte kunnat arbeta eller studera sedan 2010. Trots många försök har det inte gått. Min hälsa håller helt enkelt inte.
Jag har fått vara försiktig året runt ända sedan dess att jag blev sjuk. En vanlig förkylning kan få ödesdigra konsekvenser i mitt fall. Oftast ligger jag på sjukhus med lunginflammation och hostar blod. Jag tänker inte ens försöka beskriva hur hemskt det är att bara ha en vanlig lunginflammation. Att dessutom ha blodkärlsinflammation i lungorna och en förstörd lunga som jag har är en ännu värre historia. En som jag beskrivit ett oändligt antal gånger här på min blogg Lungan i stormen.
När jag insjuknade som ung förstod jag hur skört livet faktiskt är. Det här är min vädjan till alla ungdomar och unga vuxna att ta coronaviruset på allvar. Många fler än vad du kan föreställa dig tillhör en riskgrupp. Vi har också rätt att få leva våra liv. Varenda dag gör vi som lider av kroniska sjukdomar uppoffringar. Nu i och med spridningen av coronaviruset har många av oss fått sitta isolerade i snart ett år.
Ung och frisk inget skydd
Att tänka att riskgrupperna ska hålla sig isolerade i sin egen stackars sjukdomsbubbla är ett vidrigt tankesätt. Klart att vi håller oss undan. Vi har ju faktiskt inget val. Men du som är frisk och lever ditt liv kan väl ändå hålla oss sjuka i tankarna nu och då? Jag var precis som du innan mitt liv plötsligt vändes upp och ner.
Att vara ung och frisk innebär inte ett automatiskt skydd mot coronaviruset. Kanske mitt inlägg verkar onödigt skrämmande? Det förstår jag också. Ingen kan föreställa sig hur det är att plötsligt drabbas av en livshotande sjukdom som kräver livslång specialistläkarvård förrän de själva en vacker dag råkar ut för det.
Jag önskar inte en människa det som hände mig. Men jag önskar och hoppas att flera skulle börja inse hur allvarlig coronasitationen är och göra lite små uppoffringar så att inte flera av oss i riskgruppen behöver dö.
Undertecknat av en som fortfarande är en 20-åring i sinnet.
