Trots att hälsokontot ständigt går på minus klarar många kroniskt sjuka ändå på något konstigt sätt av att fortsätta vardagen. Hur är det möjligt? Här är fem hemligheter om oss kroniskt sjuka.
Att vara kroniskt sjuk är allt annat än lätt. För att ta sig igenom vardagen behöver vi ta utav kraftreserver som vi egentligen inte har. Hälsokontot går ständigt på minus, men ändå klarar vi på något konstigt sätt av att fortsätta vardagen. Hur är det möjligt egentligen?
Här är fem hemligheter om oss kroniskt sjuka:
1. Våra kroppar verkar tåla vad som helst
Vi fyller dosett efter dosett och proppar i oss starka mediciner. Varje dag, år ut och år in. Våra kroppar jobbar på för fullt, inte bara med att strida mot sjukdomar, utan också för att bearbeta medicinerna som vi tar. Därför måste många kroniskt sjuka gå på rutinkontroller varje vecka eller varje månad, för att se till att organ som levern och njurarna inte tar skada. Det här vet folk i vår omgivning ofta inte om. Hälsokontot går ständigt på minus trots att vi verkar vara så tåliga.
2. Vi kan se normala ut under de värsta omständigheterna
Fastän vi har en extremt dålig dag kan vi bete oss nästan helt normalt. Vi klarar till och med av att skratta och le under de värsta omständigheterna. Men det att vi klarar av att stå, gå och le betyder inte automatiskt att vi har en bättre dag. Skenet kan bedra. Vi är bara vana vid att proppa i oss mediciner och sköta våra ärenden ändå. När du inte ser oss så säckar vi ihop totalt. Vi kan ha stått och samtalat glatt om väder och vind med dig, för att minuten efter att vi kommit hem lägga oss ner resten av dagen och bara gråta av värk, illamående och utmattning.
3. Vi har flera heltidsjobb som du inte vet om
I första hand går vår vardag ut på att uthärda och föröka hantera sjukdomssymptom. Nästa utmaning är att ta sig upp ur sängen och hållas på benen tillräckligt länge för att få i sig mat, sköta hushållet och sköta ärenden som inte kan lämnas ogjorda. Vi tar oss till läkarmöten, psykologer, fysioterapeuter och så vidare fastän vi egentligen inte ens har ork för att ta oss ut. Sedan krigar vi mot instanser som vägrar låta oss vara sjuka och verkligen inte vill bevilja oss ens en liten slant i understöd.
Instanskrigandet är en del av vardagen som kan liknas vid ett normalt heltidsjobb. Den enda skillnaden mellan det och ett vanligt jobb är att det här är ett jobb som alla kroniskt sjuka avskyr som pesten. Att sedan få höra saker som “går du bara hemma och latar dig på dagarna?” eller “vad skönt det måste vara att få vara sjukledig och få göra vad man vill!” kan såra så otroligt mycket.
4. Vi blir ständigt förvånade över oss själva
När vi har överlevt ännu en hektisk vecka av tung medicinering, spring ut och in på sjukhus, uthärdat smärta och värk, varit akut sjuka, krigat mot instanser, besökt apoteket, klarat av att stiga upp varje morgon trots att vi känner oss förlamade och samtidigt på något konstigt sätt klarat av att både diska, tvätta och laga mat känner vi oss förvånade.
Vi förstår inte hur det är möjligt att vi inte för länge sedan säckat ihop totalt. Hur orkar kroppen? Hur orkar psyket? Hur länge till ska det hålla? Svaret är det att vi aldrig vet. Men vi har inget annat val än att fortsätta stiga upp och slåss och uthärda.
5. Vi använder humor som ett vapen
Trots att vi är väldigt sjuka har de flesta av oss humorn kvar. Galghumor har blivit för många kroniskt sjuka som ett vapen som tar udden av de värsta psykiska smärtorna. Humorn är ett sätt att se ljuset i mörkret och det är ett sätt att hållas på humör och inte förlora livsgnistan. Men trots att vi klarar av att le och skratta genom smärta och motgångar betyder det inte att vi mår bra. Det betyder inget mer än att vi försöker hålla kämpaglöden vid liv.
Följ Lungan i stormen
För mera artiklar om kronisk sjukdom kan du också följa Lungan i stormens Facebooksida.
Känner igen mej. Duschar,har alltid rena snygga kläder på,har håret i ordning osv. om jag ska gå på ärende. Ser jag någon bekant ler jag falskt jo allt är bara bra. Även om jag släpar mej på labb eller andra prov försöker jag behålla mitt lugna utseende och falska leende. Att gå fram och tillbaka flera kilometer till labben kan göra mej helt slut. Kan ofta sova flera timmar efter att ha gjort ett enkelt “normalt” ärende. Uttåt försöker jag alltid verka normal även om jag ofta är så trött att det bara susar i huvudet och jag vill hem och sova.
Jo jag känner igen mig i det där också. När man träffar andra så går man på auto-pilot. Fastän man tänker att man ska vara ärlig och berätta att man inte mår bra så blir det liksom inte av. Man hör sig själv säga något helt annat istället. Det är väl någon typ av inrotad försvarsmekanism antar jag.