Vad svarar man på frågan “hur mår du?” som kroniskt sjuk?

trösta patient
*Bild av Pressfoto / Canva

När någon frågar oss kroniskt sjuka om hur vi mår är det långt ifrån alla gånger så genuint. Men försök ändå ha överseende, för inget är värre total ignorans.

De flesta av oss kroniskt sjuka blir nu och då personligen tillfrågade om vårt mående av familj, släkt, vänner och arbetskollegor. Åtminstone i början av insjuknandet brukar folk fråga. Långt ifrån alla frågor om hur man mår är genuina. En del av frågorna är bara rena rama artighetsfraserna och inget annat. Man känner på sig när den som frågar inte är intresserad av ett uppriktigt svar.

Ändå uppskattar de flesta sjuka att bli tillfrågade om sitt mående. Det är fint när människor visar sin omtanke genom att ta sig tid att höra av sig och fråga hur man mår. Jag vill börja med att konstatera att det aldrig är fel att fråga en kroniskt sjuk om måendet.

Vi vill ha lyckliga slut

Det konstiga är att det på något underligt sätt kan väcka skuldkänslor hos den sjuka. Det beror förstås lite på vem som ställer frågan och hur. Vi människor är ofta inställda på att höra historier där det ingår en hel del drama, men efter stormen kommer oftast en uppgörelse och ett lugn. Slutet är oftast lyckligt.

Också i verkliga livet letar vi mer eller mindre omedvetet efter det här händelseförloppet. Det har jag själv många gånger känt på mig. En del verkar tro att jag har det någorlunda bra och lever ett helt okej liv sedan dess att jag opererades många gånger sommaren 2011. Så är det inte alls. Sjukdomen härjar på bara värre och mitt psyke har tagit stor skada. Jag mår verkligen uruselt och min familj lider med mig. Vi har fortfarande inte råd till varken hyra, mat eller mina livsnödvändiga mediciner.

Läs mer:
6 tröstande saker du kan säga till din kroniskt sjuka vän

Vill inte höra sanningen

När man får frågan ”hur mår du?” blir man ofta ställd. Vad ska man svara? ”Det knallar och går” eller ”jämna plågor” eller drar man till med ett ”joo det är som vanligt, hur är det själv?”. Eller sätter man igång och förklarar om hur dåligt man egentligen mår, att man inte ser det minsta ljus i mörkret, att man är orolig för att bryta ihop psykiskt, att ångesten har ett järngrepp om en och att man är orolig för att en hälsokatastrof ska inträffa när som helst.

Vill man betunga den som frågar med allt detta, som oftast tar en evighet att berätta? Hur avgör man vem som klarar av och framför allt vill höra sanningen?

Vad gör man när man så gärna skulle vilja berätta om hur man sakta men säkert har börjat känna sig bättre och att man ser ljust på framtiden? Vad gör man när man har en sjukdom som är kronisk och när det inte finns något hopp om bättring? Vad gör man när man har en sjukdom som man vet att bara kommer att bli värre med tiden?

Tungt att ljuga

Det är ett oändligt övervägande man ställs inför hel tiden. Det är jobbigt att ljuga. Man mår bara sämre om man ständigt tvingas dra dessa lögner för andra och för sig själv. Att ljuga gör bara att man känner sig mer och mer ensam eftersom lögnerna bara växer sig större med tiden. Till slut kan man inte vara sig själv när man träffar folk. Man får kämpa med all sin kraft för att hålla upp en fasad som till slut kommer att rämna.

Läs mer:
Det hemliga kodordet som kroniskt sjuka använder

Själv har jag efter många år som kroniskt sjuk kommit fram till att jag så ofta jag kan berättar sanningen. I alla fall till dem som på något vis är i mitt liv och till dem som frågar mig personligen om mitt mående. Men bara då när jag känner på mig att människan som frågar är genuint intresserad av mitt ärliga svar.

Skuldkänslor som spökar

Jag känner så väl igen den där känslan av skuld när jag berättat lite mer än vad någon var beredd på att höra. Då när man möts av en ansträngd grimas som ska föreställa någon form av medlidande, trots att det egentligen bara är lidande och obehag, och när man får som svar något i stil med att ”vi ska hoppas att det snart blir bättre”, då får jag väldigt svårt att vara. Jag känner både skuld och obehag för att jag varit för ärlig.

Total ignorans är värst

Skulle personen på riktigt bry sig så skulle den veta att det inte kan bli bättre. Personen i fråga skulle ställa andra frågor för att ta reda på hur illa ställt det egentligen är.

Men ändå är det ju frågan om människor som menar väl, men inte riktigt vet hur de ska hantera situationen. Jag tycker att man ska försöka vara glad för när någon frågar en om hur man mår. Det värsta är ändå total ignorans av människor som man hade väntat sig någon form av medkänsla.

Läs mer:
De värsta råden kroniskt sjuka fått av läkare

Folk som inte bryr sig om att fråga om hur man mår, som inte visar det minsta intresse när man inte klarar av att umgås på deras villkor är de allra värsta. Folk som bara utgår ifrån att man mår bra om man inte klagar trots att de vet att man är allvarligt sjuk. Folk som aldrig visar att de bryr sig om hur man har det fastän man själv knappt har orkat se världen på veckor och månader. Folk som låtsas som om sjukdomen inte alls fanns och som inte har förståelse för att den påverkar hela familjen är de allra värsta.

Så när någon frågar dig om hur du mår så försök ha överseende. Det kanske inte är så genuint alla gånger men det är i alla fall bättre än total ignorans.

Följ Lungan i stormen

För mera artiklar, blogginlägg, podcast och diskussioner om livet med kronisk sjukdom kan du följa Lungan i stormen på Facebook.

Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela

9 kommentarer

  1. Det enda man kan svara är väl: Att jag mår som igår, om den som frågar är intresserad, frågar den väl: Hur mådde du igår då?

  2. Pernilla jag uppskattar verkligen ditt sätt att skriva. Du beskriver så bra och sätter ord på känslor.

    Jag själv lever med smärta och värk. Som förvärrades efter en bilolycka sommaren 2016.

    Det du skriver :
    Folk som låtsas som om sjukdomen inte alls fanns och som inte har förståelse för att den påverkar hela familjen är de allra värsta.

    Det berörde mig mycket jag nickade instämmande och sa Precis flera gånger.

    Jag tänker på kollegor,vänner mm.

    Tänk va många det finns är lyckligt ovetande som saknar kunskap om hur det är att leva med kronisk sjukdom,smärta och värk.

    Det är nog så att man ska försöka vara glad åt lyckligt ovetande.

    1. Tack för din kommentar! Jag är så glad att du uppskattar det jag skriver. Och håller med om att man väl borde vara glad för att folk är lyckligt ovetande om allt elände en människa kan råka ut för.

  3. Jag har äntligen lärt mig att rätt och slätt svara “riktigt dåligt!” Vill jag inte prata om det tillägger jag att jag inte just nu har krafter till att prata om det, och har jag krafter berättar jag om frågaren frågar vidare. Det förväntas liksom ibland att man på ren artighet ska svara “bara bra”, men har man mått dåligt i flera år går ju inte det mera. Lika bra o säga precis dom det är!

    1. 👍👍✊👏 Usch, varför måste folk fråga & behöva svara på såna frågor alls! Kan alla inte få vara ifred med sig själva och kan inte såna frågor bli olagliga?! 😁😄😇
      Ända sen jag var barn och främmande vuxna ställde frågor, undrade jag vad andra har med mig att göra. 🤭 Kanske jag som är totalt asocial, eller har jag blivit bortskämd med “brysej-rier”?! 😄😄😄

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *