Hur det är att bli opererad

Jag har blivit opererad totalt sju gånger. Här berättar jag lite om mina egna upplevelser och om hur det egentligen går till när man blir opererad.

Jag har länge tänkt på att skriva ett inlägg om hur det känns att bli opererad och berätta lite om hur det går till. Förstås kan jag inte tala för alla som någonsin blivit opererade, utan jag kan bara beskriva det jag upplevde.

Jag har genomgått totalt sju operationer, alla inom ramen av åtta månader. Det är en hel del operationer att utsättas för på kort tid. Tre av dem skedde under en vecka i december 2010. Jag tänkte inleda med att berätta lite om dem. Och om någon vill fråga något efter att ha läst det här så gör det gärna!

Mina två första operationer

Min första operation var en titthålsoperation under vilken en växt på min lunga skulle avlägsnas. Växten visade sig vara en inkapslad bakteriehärd och jag blev akut sjuk med septisk feber, vilket betyder blodförgiftning. Ett tillstånd som är potentiellt dödligt och orsakas av en infektion. I mitt fall steg mina infektionsvärden till skyarna. Crpn var uppe vid 400 och kirurgen kom flygandes in genom dörren och meddelade att om jag inte opereras genast blir jag inte bättre.

Tyvärr hade jag på något vis lyckats gnaga på en millimeter av en rulltårta som jag inte fick ner, så operationen måste vänta fem timmar, vilket var riktigt illa. Min lungsäck var fylld med bakterier som hade tagit sig in dit under första operationen, och allt måste mekaniskt avlägsnas och väggarna i min lungsäck skrapas rena. Det var så mycket bakterier, stora som grodägg, att ingen antibiotika i världen kunde ha räddat mig. Så sjuk har jag aldrig varit i mitt liv. Jag visste ärligt talat inte om jag skulle klara mig igenom operationen.

Flera envisa bakterier och blodförgiftning

Min tredje operation var en precis likadan som min andra. Mera envisa bakterier och en bredare antibiotika efter tredje operationen. Jag tänker inte ens ge mig på att beskriva hur det kändes att bli opererad den där tredje gången. Allt jag minns var att radion var på i operationssalen när jag kom in och musik skränade i bakgrunden.

Den allra värsta operationen

Min fjärde operation och min allra värsta var när min ena lunglob måste avlägsnas. Då vaknade jag i respirator och kunde inte andas på ett par dagar. Jag trodde på allvar att jag skulle kvävas till döds på intensiven. Tror inte jag hade den där respiratorslangen i mig så länge, men då kändes varje minut som en evighet.

Min konstigaste operation

Min femte operation var en väldigt konstig en. Stora bröstmuskeln avlägsnades från sitt fäste och ett revben kapades. Där stack de in muskel och fyllde hålrummet som min bortopererade lunglob lämnade efter sig. Där fästes sedan muskeln. Efter den operationen kunde jag inte använda min arm på ett par månader eftersom ena muskeln som den använde för många rörelser ju var flyttad. Jag fick börja öva med att tyngdlyfta en saftburk.

Inre blödningar efter min femte operation

Min sjätte operation kom några dagar efter min femte. Ingen visste vad felet var. Det verkade vara en fistel (ett hål eller en läcka) någonstans i min lunga, sådant som kan vara omöjligt att hitta. Och så hade jag haft en inre blödning som måste putsas bort. Mitt hemoglobin var plötsligt nere i 80 och världen var ett enda virrvarr.

En helt annan operation

Min sjunde operation kom några veckor efter muskelflytten och hade ingenting med lungorna att göra. Det var en cysta som upptäcktes under ett gynekologbesök som läkarna skickade mig på, eftersom de medicinska behandlingarna de planerade att ge mig antagligen skulle göra mig steril. Där satt jag och var i chock när det igen upptäcktes något avvikande som måste opereras innan min grundsjukdom kunde börja behandlas. En operation som kirurgen på gynekologiska avdelningen berättade att också kan göra mig steril. Whatever, tänkte jag. Mitt liv är bara så sjukt. Operation på operation. Jag visste inte om jag någonsin skulle komma ut ur sjukhuset.

Hur är det att bli opererad?

Nu kommer jag till min huvudpoäng med inlägget. Hur är det att bli opererad? Jag har blivit opererad både planerat och akut. Dag och natt. Men jag kan ju berätta om hur det är att genomgå en planerad operation.

Först när man kommer in till avdelningen blir man intervjuad av en sköterska och visad till sin säng. Sedan blir man intervjuad av anestesiläkaren och kirurgen. Det finns en myt om att kirurger bara opererar. Att det är skit det samma om de är mänskliga eller inte. De ska ju bara skära och lappa. Men att få träffa sin kirurg är av oerhört stor betydelse. Och kirurger är helt vanliga läkare med vita rockar. Läkare som opererar kallar de sig. De rondar och de pratar med sina patienter och följer upp dem flera gånger per dag. De jag haft turen att få träffa har varit empatiska och stöttande, äkta fina människor.

Före operationen

Före operationen får man lugnande medicin och stödstrumpor på benen och en operationsdräkt. Det är i princip som ett skynke som du sticker in armarna i och som är öppet där bak. Den lugnande medicinen jag fick (opamox) har inte varit till hjälp. Och om den har varit det så har den börjat verka allt för sent. De gångerna jag inte varit extremt sjuk så har jag varit klarvaken ända tills sövningen.

Operationsteamet

Sköterskor slussar en i sängen till operationssalen. Där tar operationsteamet emot en. Det består av operationsskötare och anestesiläkare. Det är en hel hop med människor som alla har egna arbetsuppgifter. En del övervakar sövningen, en del assisterar under operationen. Kirurgen har jag aldrig träffat före operationen. Hen är någonstans och förbereder sig. Det är inte som i filmer när kirurgen står och tittar ner på en och ber en räkna bakåt från tio. Kirurgen har också en assisterande kirurg med sig, men hen har jag heller aldrig sett.

Inne i operationssalen

Inne i operationssalarna är det fullt med olika maskiner och sladdar och instrument. Man har ingen aning om vad de gör. Allt var grönt på det stället jag var. Jag tror det är en ganska vanlig färg, en lugn en.

Sen måste man flytta sig själv över till operationsbordet som är ganska smalt, mera som en brits. Klarar man inte av att ens stiga upp som jag en del gånger så lyfter dom över en istället. Genast man har lagt sig på operationsbänken börjar folk koppla fast olika saker på en. Har man inte kanyl så sätts den in. Om man ska få epiduralbedövning sticks det in i ryggen. Man får elektroder fastklistrade på huvudet som skall avläsa hur djup sömnen är under operationen.

Medan man ligger där får man varma handdukar över sig. Det är ganska kyligt i operationssalarna. Jag själv har blivit ganska dåsig av allt surrande och susande och varma handdukar. En gång minns jag att jag hade sådan ångest att jag inte vågade lägga mig ner på britsen. Jag berättade det för personalen som genast fixade mera lugnande i intravenös form. Det är effektiva grejer kan jag berätta. Jag har blivit riktigt lugn och harmonisk trots omständigheterna. Personalen har varit otroligt professionell, förstående och empatisk. Jag har inga traumatiska upplevelser från själva operationsförberedelserna.

Hur vet man när man ska sövas?

Många tror säkert att patienten alltid vet det är dags för sövning. Att någon på något vis förbereder en mentalt. Men allt jag minns är att det går så fort och kommer så plötsligt. Jag har bara minnen av när anestesiläkaren sagt ”söta drömmar” till mig, och in nästa sekund har allt blivit svart. Man hinner inte räkna ner. Världen slocknar på en eller max två sekunder.

Det känns ungefär som om allt blir till sirap. Ljuden blir dova och tynar bort till ingenting. Ljuset släcks ungefär lika fort som när man släcker en vanlig lampa. Sen vet man ingenting mera förrän man vaknar upp. För mig har det både känts skrämmande och lättande.

Man vet inte hur operationen kommer att gå, vad som helst kan ju hända. Att bli sövd är i sig ibland en större risk än själva ingreppet. Samtidigt så vet man att härifrån tar någon annan över. Man behöver ingenting annat än att sova och man kommer inte vet något av vad som hänt.

Hur känns det att bli sövd?

Jag visste inte hur det skulle kännas att vara sövd. Jag trodde av någon anledning att det skulle vara som att man släckte en lampa och tände den igen. Att det inte skulle kännas som om tiden förflutit där emellan. Men det kändes inte så för mig. Det kändes ungefär likadant som att sova. Ibland känns det som om man sovit länge och ibland känns det som om man sovit en kortare stund. För mig kändes det nog som om jag skulle ha sovit flera timmar, vilket jag ju också gjorde.

Efter operationen – den jobbiga delen

Den längsta och tuffaste operationen jag varit på tog fem timmar och det gick åt åtta enheter blod. En sköterska sade efteråt till mig att ”Flickstackare, du blödde nästan tills du var torr!” och anestesiläkaren sade att det hade blivit lite klottigt. Men jag var i goda händer. Jag opererades av en av landets skickligaste hjärtkirurger. Fem gånger tog han på sig ansvaret och opererade mig. Till och med under sin semester kom han tillbaka, och de andra kirurgerna måste ringa till honom varje dag under semestern. De fick inte göra några beslut själva som gällde mig. Han var verkligen en otrolig kirurg och människa. Jag kände mig trygg i hans händer trots ovissheten och bakslagen.

Att vakna efter en operation är den jobbigare delen. Jag har spytt och mått asdåligt. Känt mig mera död än levande. Man tror inte riktigt på att man ska bli en levande människa igen. Allt är tungt. Det känns ungefär som världens värsta baksmälla gånger 10, minst! Man får inte dricka heller, bara fukta munnen lite, trots att det känns som om man vandrat genom en 100 kilometers öken utan att dricka.Men man måste vänta tills det är säkert och det känns som en evighet! Det är det allra värsta.

Jag har varit helt borta och bara sovit mig igenom de värsta timmarna på uppvaket, dit man kommer som nyopererad. Läget måste övervakas tills det är stabilt. Först sen kommer man tillbaka till avdelningen. Ofta kommer kirurgen som opererat och tittar till en någon gång under tiden man ligger på uppvaket.

Smärtlindring efter operationen

Smärtan är en annan sak som kan vara hemsk efter operationer. Enligt kirurgerna är det något av det allra värsta och mest smärtsamma att bli opererad på sidan genom revbenen. Till och med öppen bröstkorgsoperation lär vara mindre smärtsam. Trots det har jag bara en gång fått njuta av epiduralbedövning. Tack och lov för att det finns sådant! De värsta gångerna har jag spytt av smärta, sedan spytt av smärtmedicinen och fått tabletter mot illamående efter det.

Den första dagen efter en operation är den värsta. Den andra var inte mycket bättre. Efter det kanske man känner att det eventuellt kan bli en människa av en igen. Före det är det vanligt att man inte ens känner hopp. Men kirurgerna har förvarnat mig och sagt att det tar ett tag innan man kommer över den största tröskeln. Sen börjar det gå framåt.