När man inte vill eller klarar av att hantera en obehaglig och allvarlig situation är det vanligt att man reagerar med förnekelse. Här kan du läsa om när förnekelse blir farligt för hälsan och vad du kan göra för att ta tag i saken.
När kronisk sjukdom kommer in i vår egen och våra anhörigas världsbild är det helt naturligt att man vill försvara sig. En av de vanligaste försvarsmekanismerna vi har är förnekelse. Det innebär att man fortsätter sitt liv som om ingenting skulle ha hänt, allt för att slippa ta tag i konsekvenserna. När man inte vill eller klarar av att hantera en obehaglig och allvarlig situation är det vanligt att man reagerar med förnekelse.
Förnekelse kan i viss mån vara en nyttig försvarsmekanism. Om man är med om något svårt eller får ett chockartat besked som blir för stort att ta till sig, kan förnekelse ge lite extra tid för att ta in det som hänt. När man väl fått lite tid på sig att absorbera en situation kan man på ett rationellt sätt ta tag i problemen. Men på lång sikt är förnekelse inte en hälsosam copingstrategi.
Syftet med förnekelse
Att reagera med förnekelse när något inte står rätt till är ett sätt för oss att hantera inre emotionella konflikter, stress, ångest, smärtsamma tankar och hotfull information. Det är en reaktion som kan uppstå när vi känner oss väldigt sårbara och när i befinner oss i en situation som vi inte kan kontrollera. Man kan förneka något som händer en själv eller något som händer någon annan.
När man är i förnekelse:
- Vägrar man att erkänna en svår situation
- Undviker man att se och ta tag i problemen som situationen innebär
- Förminskar man de möjliga konsekvenserna som situationen kan medföra
Förnekelsen blir skadlig när den blir ett hinder för att hantera svåra situationer och problem, eller när man låter bli att söka hjälp till sig själv eller sina anhöriga. Konsekvenserna av förnekelse kan på lång sikt vara förödande.
Exempel på ohälsosam förnekelse:
- En person som upplever bröstsmärtor och andfåddhet men tror inte på att det kan vara symptom på en hjärtattack och söker hjälp i ett sent skede.
- En partner till en person i livets slutskede som vägrar att diskutera om sjukvård och istället insisterar på att personen blir bättre.
- Någon som uteblir från jobbmöten på grund av alkoholproblem, men som är övertygad om att det inte är ett problem eftersom personen ändå gör sitt jobb.
- En person som låter bli att öppna sina brev från sjukvården för att den inte klarar av att läsa dem.
- Föräldrar som fortsätter att ge ”klädpengar” till sin tonåring, trots att de vet att tonåringen är drogberoende.
Hur man tacklar förnekelse
När man råkar ut för en situation som är för överväldigande är det helt okej att säga att man inte klarar av att tänka på den just då. Man kan behöva tid för att ta in det som hänt och fundera på hur man ska förhålla sig till de nya omständigheterna. Men det är viktigt att förstå att en sådan förnekelse bara ska vara tillfällig, och att den inte löser några problem.
Förnekelse kan variera i grad med tiden. Personer som lider av kroniska sjukdomar har perioder då försvarsmekanismerna är starkare och svagare. Det går i vågor, mycket beroende på måendet. Om man misstänker att man är i förnekelse kan man pröva någon av följande hanteringsstrategier:
- Försöka känna efter vad man innerst inne är rädd för.
- Tänka på eventuella konsekvenser av att inte agera.
- Tillåta sig själv att uttrycka sina rädslor och andra negativa känslor.
- Försöka identifiera irrationella rädslor man har.
- Skriva dagbok om sina upplevelser.
- Prata med någon man litar på.
- Gå med i en stödgrupp eller söka professionell hjälp.
Om en anhörig är i förnekelse
Om man misstänker att någon som man bryr sig om är i förnekelse ska man undvika att tvinga personen att inse faktum. Det är möjlig att personen bara behöver lite tid på sig att ta in en svår situation. Det är också viktigt att man samtidigt låter personen få veta att man finns där som ett stöd när hen är redo för att prata. Det kan vara allt som behövs för att få en person att komma ur sin förnekelse. Om det inte hjälper är det inte lönt att tvinga personen att söka hjälp. Man kan istället erbjuda sig att vara med på ett möte med till exempel en läkare eller mentalvårdare.
Källa: Mayoclinic
