Är oro, ångest, rädsla och negativitet fel att känna? Eller är det kanske så att människor i dagens samhälle inte uppfostras till att våga känna och uttrycka alla känslor? Det här är ett inlägg där svårt sjuka människor ger sin syn på positivitetshetsen.
Jag hade i samband med att jag skrev inlägget “Lyckotänket är inte för alla” en gruppkonversation med ca 15 människor som lider av svåra kroniska sjukdomar. Sjukdomarna påverkar deras dagliga liv och har orsakat dem men för livet. Många av dem har förlorat så mycket av sin hälsa att de varken klarar av en promenad eller att öppna en flaskkork.
Jag skulle ändå beskriva dem som positiva kämpar med fötterna på jorden. Jag kan förstås inte nämna vilken grupp det är frågan om eller avslöja identiteten på någon i gruppen, men jag kan summera våra syner på positivt tänkande och påståendet att vi själva är ansvariga för vår lycka, som förövrigt är något som många av oss kan uppfatta som sårande och kränkande.
Tankar som kom fram när vi diskuterade var bland annat:
Det är okej att känna att livet är skit ibland
Att tänka att vi kan förändra våra liv och bli lyckliga genom positivt tänkande, att andas rätt, att ändra våra vanor och så vidare lägger en extra tyngd på många som lider av svåra kroniska sjukdomar. Det inger en känsla av att vi får skylla oss själva för våra sjukdomar eftersom vi inte gjort alla de där förändringarna som ”man borde”.
Många med svåra sjukdomar som de inte kan rå åt förklarar att det ibland kan kännas som ett hån allt det där med att man skall tänka positivt. Det är helt okej att tycka att livet är skit ibland också.
De flesta av oss är i grund och botten positiva och man orkar mera genom att vara positiv, men lika viktigt är det att vara realistisk. I takt med att en sjukdom framskrider så tar alla projekt längre tid, man klarar inte det man klarat förut hur positivt man än tänker. Och det spelar ingen roll hur mycket man anstränger sig för att se ljust på tillvaron om man har en riktig skitdag, vilket det blir många av när man är kroniskt sjuk.
Man har det roligare och trevligare och tillvaron kan bli lite mera uthärdlig om man försöker tänka positivt, men det gör en inte frisk från riktiga sjukdomar. Det är också helt naturligt att gå ner i “deppträsket” och bryta ihop ibland. Målet ska inte vara att försöka undvika det så gott man kan.
Jobbigt med hurtiga hejarop
Några berättar om hur de blir både ledsna och trötta på alla hejarop om att vi skall gå ut och vara aktiva, gymnastisera och äta på ett visst sätt för att bli bättre. De berättar om hur de i början av sin sjukdom följt alla konstens regler. De har varit vegetarianer och hållit på med olika dieter som LCHF i hopp om att bli bättre, utan resultat.
Istället får de fortsättningsvis genomgå steloperationer, utbyte av nästan alla kroppens leder, försämring av lungkapaciteten till en bråkdel av vad en frisk människa har, hjärtproblem, ta mediciner som gör att de ligger hemma och spyr i flera dagar för att hållas vid liv och så vidare i all oändlighet. De kan vara lyckliga mellan varven men känner att det verkligen inte är lätt att orka existera i en kropp som inte längre vill någonting.
Flera skriver att den sortens tankar är betungande och ger framför allt en klang av att det är ens eget fel hur man mår, ens egna sätt att tänka är fel och att lyckan ligger i egna händer. Ansvaret och skulden är ens eget för att man blivit sjuk och för att man inte börjar må bättre.
Viktigt att tillåta sig själv att känna
Det är viktigt att kunna tillåta sig själv känna alla känslor, också sorg och depression och att ha en förmåga att tänka realistiskt. Snarare kan motsatt effekt uppstå om man hurtigt försöker slå bort allt det som är jobbigt, d.v.s. att man bara känner sig mer och mer olycklig.
En del har börjat läsa mera böcker om mindfulness, healing, meditation, affirmation och positivt tänkande ju sjukare de blivit, i jakten på en känsla av välbefinnande och att få känna sig glada och positiva, men känner att det inte hjälper.
Istället har sjukdomen fortsatt framskrida och begränsat deras liv ytterligare. En del kan inte röra sig så mycket mera och sörjer förlusten av sina aktiva liv som de aldrig mera kan återfå. Allt det som de gjort tidigare som har fått dem att känna livsglädje och som gett dem positiv energi har de fått sluta med på grund av nedsatt hälsa.
Skjut inte undan det obehagliga
En annan person skriver att det skulle vara fantastiskt om det vore så enkelt som att tänka positivt. Då skulle alla människor må bra och vara lyckliga trots att de har svåra sjukdomar.
Flera tror att hela grejen med ”att vara positiv-hetsen” är för att man i dagens samhälle inte uppfostras till att våga känna och uttrycka alla känslor, för tänk om man kanske känner något som känns obehagligt. Vad händer då?
Man är kanske inte van med den situationen och vet inte hur man skall hantera den. Många av oss är kanske också rädda för att uppfattas som negativa människor. Bara för att man ger uttryck för oro ibland så behöver det inte betyda att man tycker att livet inte är bra för det, utan det kan vara ett sätt där man själv får rum att tänka och hantera sin ångest.
Hur känner du?
Det här inlägget inspirerades också av en väldigt intressant och tänkvärd artikel på Psychology Today med rubriken “Does happiness really come from within?“
