Sorgebearbetning efter sjukdomsdiagnos är viktigt

Att förlora sin hälsa innebär en stor sorg. Många kroniskt sjuka gör knappt någon sorgebearbetning alls. En del upplever sig inte ha rätt till att sörja och fortsätter istället livet som om inget märkvärdigt skulle ha hänt.

Under sin livstid upplever alla människor sorg efter stora förluster. En av de mest smärtsamma upplevelserna burkar vara när någon nära anhörig dör. Men sorg upplever man också på grund av andra saker, som till exempel en separation, en bruten vänskapsrelation, när man förlorat ett jobb eller när man förlorat sin hälsa. Det är speciellt förlusten av hälsan jag ska ta upp här.

Sorgen förblir ofta obearbetad

Att förlora sin hälsa eller stora delar av den är en svår förlust. Tyvärr är det en förlust som många inte riktigt kan förstå sig på förrän de varit med om det själva. Som sjuk förväntas man ofta att kunna ta sig samman, vara tacksam för att man åtminstone är vid liv, kunna se framåt och inte gräva ner sig och så vidare.

Vår sorg skyfflas ofta under mattan. Andra människor som är sjuka klarar ju av att leva ett rätt så normalt liv, så varför ska vi vara så pessimistiska? Det är mycket man får höra, till och med från personer som står en riktigt nära som familjemedlemmar. Inte skulle man säga så till någon som mist en nära anhörig att hen ska rycka upp sig och se framåt heller. Något att tänka på när man bemöter en sjukdomsdrabbad person.

Tillvaron vänds upp och ner

Att insjukna i en kronisk sjukdom vänder ofta upp och ner på världen. Man får chockbeskedet om sjukdomen och framtiden blir plötsligt oviss. Många kroniska sjukdomar som till exempel autoimmuna sjukdomar har man inte någon aning om hur de kommer att ta sig i uttryck. De går i oförutsägbara skov och det är individuellt hur man svarar på medicineringen. Det är sällan man kan känna sig säker.

Varje dag är för många lite som rysk roulett. Man har ingen aning om man kommer att må okej eller om man kommer att ligga däckad i sängen eller på en brits på akutmottagningen. Man går omkring och är på sin vakt konstant. Många vet inte hur länge till det kommer att räcka innan de plötsligt blir rullstolsbundna och behöver hjälp med att sköta vardagssysslor.

Förväntas fortsätta som om inget hänt

Ändå verkar det som om man efter att ha fått sin sjukdomsdiagnos bara ska vifta bort alla känslor av chock, sorg och frustration och fortsätta leva som vanligt. Många skickas ut i arbetslivet några dagar efter att de kommit hem från sjukhuset. De förväntas återgå till ett arbete som kanske inte alls lämpar sig för dem längre. Någon sorgebearbetningsprocess är det knappast någon som har en tanke på.

Som sjuk känner man ofta att man inte har något annat val än att tränga undan sina känslor, hålla god min och fortsätta plåga sig igenom vardagen. Att man inte blir förstådd av sin familj, arbetskamrater, vården, instanser, vänner och övriga i sin bekantskapskrets gör inte livet lättare.

Oförståelsen man möts av kommer från så många olika håll att man till slut kan börja se på sig själv som en svag och misslyckad människa. Man borde kunna hantera sin sjukdom bättre, man borde kunna vara positivare, man borde känna glädje över saker man har som är bra och så vidare.

Tror man inte har rätt till sorgebearbetning

Men eftersom sorgen efter förlusten av den egna hälsan lämnas helt obearbetad i skrämmande många fall så kommer man inte vidare. Man sitter fast i sin mörka ensamma bubbla och flyger bara längre och längre bort från världen ju mindre förståelse man får.

Att förlora sin hälsa är i allra högsta grad en stor sorg som behöver bearbetas. De allra flesta av oss har ett behov av att sörja. Sorgligt nog är det många sjukdomsdrabbade som inte tror sig ha rätt att sörjan. Sorgebearbetningen kommer aldrig igång eller blir kraftigt förskjutet. Jag tänkte därför kort beskriva sorgebearbetningsprocessens olika faser.

Varje sorg är unik

Det är viktigt att förstå att varje sorg är unik. Ju mera vi berörs av förlusten desto mera sörjer vi. Att insjukna i en svår sjukdom kan betyda att tillvaron begränsas på väldigt många plan.

Man kanske blir tvungen att sluta jobba eller studera, man kanske inte kan försörja och ta hand om sina barn, man kanske inte kan röra sig som förut, man kanske måste sluta med sin käraste hobby, man kanske inte klarar av att sköta sitt hem mera, man kanske måste flytta, man kanske blir lämnad. Kortfattat ska man klara av att hantera otaliga förluster. Förhoppningsvis händer inte allt en och samma människa, men det är inte omöjligt.

Fyra faser av sorgebearbetning

Sorgebearbetning består av många olika faser och kan vara i många år. När man förlorat sin hälsa fortgår processen högst antagligen livet ut. En kronisk sjukdom försvinner ju inte. Vi sörjer för att försöka förstå vad som hänt oss och för att försöka anpassa oss till den förändrade livssituationen. När man sörjer behöver man sänka kraven på sig själv och ta det väldigt lugnt, eftersom sorg kan göra oss helt utmattade. Många orkar inte annat än att sova.

Försök ändå se på sorgebearbetning som en individuell upplevelse som kan te sig lite hur som helst. Det finns inga klarar regler för hur man upplever och bearbetar en sorg. Oftast upplever människor som sörjer följande faser:

Fas 1 – Chock

Som jag tidigare nämnde är varje sorg unik. Alla går inte igenom alla faser på samma sätt. Den första fasen är chock. Då misstror vi informationen vi fått. ”Det här kan inte vara sant! Det här händer inte mig!” är vanliga reaktioner. I chockfasen befinner man sig i en bubbla dit inga starka känslor når. Fasen varar oftast i några dagar, men för en del kan fasen räcka längre. Man känner sig avstängd och upplever overklighetskänslor.

Fas 2 – Reaktion

Till reaktionsfasen hör starka känslor: ledsenhet, gråt och vrede är vanliga känslor. Men man kan också uppleva tomhet och apati. Reaktionsfasen varar ofta i cirka en månad, men det kan variera mycket från person till person.

Fas 3 – Bearbetning

När vi gör sorgebearbetning börjar vi sakta ta in det som hänt oss. Man sörjer fortfarande och upplever starka blandade känslor av ledsenhet, ilska och frustration men inte lika intensivt som i reaktionsfasen. I den här fasen är ofta oron inför framtiden stor. Man kan uppleva en tung, svidande saknad efter det man förlorat. Den här fasen kan vara i några månader upp till ett år.

Fas 4 – Nyorientering

När man kommit till den sista fasen börjar man se framåt igen. Man kan på något sätt acceptera det som hänt och gå vidare. Framtiden upplevs ljusare och man kan se sig själv i den. Denna fas kan pågå livet ut.

Råd till dig som sörjer

Du som sörjer behöver sova mer än vanligt, äta regelbundet, ta pauser i ditt arbete och ta dig tid för att reflektera och känna efter. Du kan behöva sänka kraven både i privatlivet och i yrkeslivet. När man sörjer är det svårt att koncentrera sig och man är väldigt stresskänslig.

Lyssna på dig själv och dina känslor noga. Sorgen är ett tecken på att du behöver tid för att hantera smärtan och tomheten som sjukdomen orsakat. Du kan fortsätta med dina vardagsrutiner i den mån du orkar och klarar av, men kom ihåg att inte beskylla dig själv för att du inte orkar hålla samma tempo som vanligt.

Var ensam när det känns som att du behöver vara det och umgås med andra när du känner för det. Ibland kan det vara till hjälp att skriva ner sina tankar i en dagbok eller anförtro sig till någon man litar på.

Råd till vänner och anhöriga

Det kan vara tungt att möta en person som sörjer. Det är svårt att veta hur man ska hantera situationen. Vanligt är att den andra personens sorg väcker starka känslor i en själv som man inte tror sig kunna hantera. Sorgligt nog leder det här ofta till att man undviker den personen som drabbats av svår sorg istället för att finnas till som ett viktigt stöd.

Ett gott råd när man träffar en sörjande person är att inte försöka bagatellisera förlusten. Försök inte ta bort den sörjande personens smärta genom att förminska det som hänt eller skifta fokus genom att börja dra upp dina egna tidigare kriser och upplevelser av sorg.

Det viktigaste du kan göra är att finnas där för att lyssna och hjälpa till med praktiska saker i vardagen. Du kan erbjuda ditt stöd för att lyssna, hämta barnen, städa, handla, betala räkningar, hjälpa till med matlagning med mera.

Var inte rädd för att säga att du beklagar sorgen eller att du är väldigt ledsen för den andras skull. Det är ord och fraser som stöttar och visar att du är insatt i det som hänt och finns till för den sörjande personen när som helst.

Gör sorgebearbetning i din egen takt

Det viktigaste är att den som sörjer får ta sorgebearbetningen i sin egen takt. När man lämnat den svåraste tiden bakom sig så har man ofta fördjupat sin syn på livet och vet vad som verkligen är viktigt för en själv i livet.

Har du som kroniskt sjuk fått den tid du behövt för sorgebearbetning?

Källa: Psykologiguiden